tisdag 9 juni 2009

Malplacerad?

Ordet stämmer nog inte. Ska nog vara felplacerad. Och är jag det? Ibland känns det så. Bor i skogen. Nästan. Är ute och njuter av det gröna, mörka, lummiga så fort jag bara kan. Älskar att höra blåsten mellan träden. Knakandet av grenar. Ligga i mossan och kisa upp mot himlen, ljuset som silas ned. Tystnaden som plötsligt finns där.

Fast när jag kommer till havet blir det annat. Då kommer det stora lugnet över mig. Sätter mig på en klippa och bara låter känslorna skölja över mig. Är jag ledsen så kommer tårarna alldeles av sig själv. Håller inte tillbaka. Allt förstärks när jag får ett öppet landskap framför mig.
Det oändliga. Det som inte tar slut där borta vid horisonten. Friheten.

Borde jag kanske bo vid havet? Är jag mer vattuman än vad jag tror?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!