onsdag 5 augusti 2009

Pappa, är det du?

Det står en ros i vår trädgård. En ensam, liten och tärd. Jorden är dålig och bidrar inte till växtkraft. Ändå lever den. Jag tror det är du, pappa. Du skickar mig signaler genom den.

Denna ensamma ros som kämpar. Som du gjorde i nästan 32 år. Lång tid att försöka överleva i avmagrad jord. Du klarade det länge.

Ibland såg man inte blomman, bara bladen. De gröna som samsades med taggarna utmed stjälken. Sen var den där till slut. Röd men liten. Vacker i sin litenhet.

Nu finns bara den. Inte du. Fattar inte det än.
Jag ser blomman och tänker på dig. Vill du jag ska komma och hälsa på?
Ta blomman med mig och lägga den hos dig. Var det nu är du befinner dig.

Saknar dig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!