torsdag 17 december 2009

Ta emot - Dagens skrivpuff

Huvudet dunkar i takt med hjärtats slag. Mitt värkande hjärta fortplantar sig till mitt hårfäste. Det enda fäste jag har kvar. Marken under fötterna försvann igår. Det är bara ett dygn sedan allt rämnade och det blev svart. Kol - kål. Kaniner. Som kaniner var vi i början. Två vita kaniner, inte svarta.

Är inte kaniner outtröttliga? Jag är trött - dödstrött. Måste vakna, gå vidare. Vidare än vadå? Vita vidder... Jag vill att allt ska vara rent och vitt igen, inte detta svarta kolmörker. Jo, jag har sett det gråna, bli mörkare, men det måste inte bli beckmörkt. Vad är det du vill, vad är det du vill ha som inte jag kan ge dig? Du säger att det inte finns någon annan, att du älskar mig, men... Vadå "men"? Försök få mig att förstå! Är jag inte värd den tiden, det försöket? Du säger att du inte är värd det, att jag får det bättre utan dig, även om jag inte tycker det just nu.

Jag ska börja om utan dig, fixa mig ett eget liv, du kan inte klara av mer än dig själv och ditt liv. Jag var dum nog att tro att jag ingick i det, att jag var en del av begreppet "ditt liv", att det var vårt tillsammans. Tillsammans var vi för evigt. Två rena vita kaniner, stormande fram, älskande. Inget hindrade oss, vi tillät oss inga gränser eller förbud. Förbud var för andra, vi var gränslösa i vår kärlek. Du på ditt sätt och jag på mitt.

Jag älskar dig fortfarande gränslöst mycket, för dig betydde ordet något annat. Du var fri och skulle så förbli, inga taggtrådsstängsel utav krav skulle stänga in dig och din själ. Jag gick med på allt du krävde, inget bad jag om i gengäld, fast jag led. Jag led och blev ledd, ledd av dig. Framåt men ändå bakåt. Du förledde mig att tro att jag var den du ville ha, det du önskade av ditt liv. Vi två skulle för alltid vara ett.
Det blev inte så, du klarade inte det, du måste vidare ut på nya jaktmarker. Jag ville försöka fånga det du ville ha, men du trodde det var dig jag ville ta fast. Du är rädd för att ta emot det jag har att ge. Feg, feg, feg!!!

3 kommentarer:

  1. Oj, vilken stark text. Den går rakt in, har själv varit där så jag känner igen mig. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. Massor med starka känslor i texten. Mycket trovärdig.Bra skrivit.

    SvaraRadera
  3. Håller med, texten är stark. Bra! En klassiker verkar det vara att den som gör slut säger: "det är inte du som är problemet utan jag".

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!