tisdag 28 december 2010

Falleri

Jag  vill be om att få falla.
Svag och liten.
Mjukt och omfamnande fångas in.
Infall istället för anfall.
Som ett utfall befallt av hjärnan.
Framåt.

,

måndag 27 december 2010

Låggravid

Vår minsta vill inte vara det längre. Hon vill ha en lillebror. Både till födelsedagen i höstas och i julklapp påpekades detta. På önskelistorna stod han med, den lille filuren, mellan Nintendo DS, färgpennor, pengar, lotter (!) och annat. En bror, alltså. Ingen syster. Ingen måtta på krav hos den damen.

Jag har mycket bestämt påpekat att av denna önskans uppfyllelse blir det intet. Mamma är för gammal. Mamma kan inte få fler barn eftersom... bla... bla... bla... Vi har barn så det räcker, helt enkelt.
Julaftons kväll talade minstingen om för en av syrrorna att "mamma är låggravid..."

Mmmm, så lågt det kan bli. Och så ska det förbli!

Samma unge ställde sig upp och ropade "Jaaaaaaaaaaaaaaaaaa!" imorse när jag sa att jag skulle till vårdcentralen och lämna prov. "Ska du kolla om du är med barn?"
Vad är det med henne??? Åtta år, liksom.

Keep on rollin'

En evig motorväg av händelser.
Som svepande vägkantsgräs.
En grå massa av förbiåkande.

Hjulen som aldrig slutar snurra.
Trots ivriga försök att bromsa.
Det bara rullar på. Dag efter dag. Runt, runt.
Slirspår i gruset efter tafatta försök till omsvängning.
Svänger till vänster för att fånga den söta glädjen.
Däcken skriker i protest.

Du ska inte dit. Du ska fortsätta på den smala stigen.
Ta vägen om bitterhet och tvekan.
Plocka upp dem och sätt dem i framsätet.
Lyckan kan få åka därbak.
Om den håller tyst och inte pockar på uppmärksamhet.

Håll blicken långt fram. Inga avstick för en mysig fika med fröken Munter.
Herr Låg väntar på dig. Hälsar dig välkommen.
Som alltid.

, ,

söndag 26 december 2010

Nyfödd ande

December.
I år vann jag över dig. Fick dig på rygg.
Red ut dina strävanden att dra mig ner.
In mot det otäcka.

Så enkelt det var.
Bara säga; Gräv inte, se inte bakåt.
Till mig. Till den lilla människan därinne.

Julen.
Den kom som den brukar.
Med en annan sorts ansats.
Annorlunda. För att jag ville det.
Min önskan blev den enda viktiga.
En jul utan tårar. Utan ont i magen.

Julen - den hemska, skrämmande - är över.
Julen - den goda, glada - är över.

Med stålsatta känslor och siktet inställt på plus gick det vägen.
Djupa andetag mot den unkna luften från förr.
Nya vindar förde mig förbi.
Bort från mögliga gamla nötter.

Jag knäckte koden med mina lugna inandningar.


, ,

måndag 13 december 2010

Jag tror hon kan det

I helgen har jag läst en bok som skrek till mig. Du kan! Du ska! Skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv!
Sparken i baken, den som behövdes.
Inspiration från an annan människas skrift.

Jag har längtat tills jag blir ensam hemma.
Det var det som fattades innan jag kunde börja.
Just nu bara rinner det ord ur mig.
Fingertopparna dansar över tangentbordet.
Skriver av rena glädjen.

Glädjen över att ha hittat mitt sätt.
Det idealiska för mig. Mitt rätta.

Njuter av stunden och väntar mig inget stopp.
Kommer det så kommer det. Eller inte.

Nu är det bara jag. Och orden.

söndag 5 december 2010

Färdig mix efterfrågas

En del vanmakt
En del sorg
En del förtvivlan
En del besvikelse
En del samvete av den dåliga sorten
Blanda ihop med de positiva smulor du eventuellt kan hitta.
Späd med en del av alla tårar du samlat på dig.

Det går inte att få ihop det.

Jag klarar inte att göra den (o)saliga blandningen till något helt.
Väsentliga delar fattas. Det blir bara röra.

Röra dig vill jag knappt. Främmande står du där.
Den som ska vara närmast. Långt ifrån.

Du blandar också. På ditt vis. Ihop.
Du hittar saker som inte finns. Mixar med gammal oförrätt.
Bakar din egen surdeg.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 2 december 2010

Alive and kicking

Lever gör jag. Efter en konstig resa är jag hemma igen.
Lite tröttare. Kanske lite klokare. Fast mer osäker.

Sjukskriven till jul. Kanske jag får ihop en text. Någon dag. En annan.
Det finns en hel del att bearbeta.

Hoppas ni har tålamod att vänta ut mig.

torsdag 25 november 2010

Väntar på godkännande

Ligger på sjukan och väntar på att sista besiktningen ska ge mig blankt papper så jag får åka hem. Längtar.

måndag 22 november 2010

Så skraj

Plötslig värk över vänster öga
Domningar i vänster arm
Bedövad tunga
Smattrande huvudvärk
Smådomningar i vänster ben.

Väntar på samtal från vårdcentralen.
Med min domnade tunga i halsgropen.

tisdag 16 november 2010

Tilltag

Väggarna kryper inpå.
Golvet gungar.
Taket närmar sig.
Vad ska jag ta mig till?

Mailboxen svämmar över.
Telefonen ringer.
Chefen kräver.
Vad ska jag ta mig till?

Vindarna letar sig fram.
Solen skiner.
Himlen väntar.
Vad ska jag ta mig till?

Strömbrytaren kopplar bort allt.
Jag lämnar.
Livet återstår.

Jag tar tag.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 12 november 2010

Kan bara vara på ett ställe

Jag ska ut på galej. Åka båt och gunga med.
Goda vänner, sällan sedda.
Träffas, umgås.
Ha det bra, koppla av.

Glömma trist, vara glad; - javisst!

Positiva vibbar.

Men, det finns alltid ett sånt, ett men.
Hinner inte framåt med annat.
Som behövs.

måndag 8 november 2010

Under ytan på ett blått skåp

Jag hittade ett skåp på en vind
Det var vackert, men slitet
Färgen var flagnad och blå
Nyfikenheten fick mig att undra
Hur hade det börjat?
När kom förändringen?
Hur många lager hade lagts till?
Hur många människor hade rört det?
Vem hade gjort det till det som nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan
Först kom det fram lite grönt
Sedan var där ett lager vitt
Detta skåp var rikt på erfarenheter
Försiktigt blottade jag nakenheten
Allra längst in fanns det naturliga
Medfaret, men ändå välbehållet
Det var fortfarande vackert

Jag hittade en kvinna i en park
Hon var vacker, men sliten
Färgen var blek och grå
Nyfikenheten fick mig att undra
Hur hade det börjat?
När kom förändringen?
Hur många lager hade lagts till?
Hur många människor hade rört henne?
Vem hade gjort henne till den hon nu var?

Jag började försiktigt skrapa på ytan
Först kom där lite hat
Sedan fanns ett lager rädsla
Denna kvinna var rik på erfarenheter
Försiktigt blottade jag nakenheten
Allra längst in fanns det naturliga
Medfaret och kantstött men närvarande
Det var fortfarande vackert

Allt är inte vad det synes vara
Vi föds och vi förändras
Lager läggs till lager
Erfarenheten sätter sin prägel
Människor rör vid oss och lämnar spår
Vi blir de vi är


ãEttie 2002-02-18


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bättre begagnad

Har du lust att träffa mig igen?
Tycker du att jag var nåt att ha?
Gjorde jag nåt fel?
Vad var det som var bra?
Visst hade vi det mysigt?
Visst vill du väl träffa mig igen?
Har du tappat mitt nummer?
Jag skickar det för säkerhets skull.
Teknikens under, du vet.
Inte alltid så pålitliga.
Jag kan maila det också.
För säkerhets skull.
Så du inte missar chansen att träffa mig igen.

För det vill du väl?

söndag 7 november 2010

Kryphål

Du är här hos mig nu. Trots att jag inte vill ha dig.
Du kommer och tränger dig på.
Som en envis förkylning retar du mina sinnen och får mig att vackla.

Det som en gång var ett litet hål växer för varje gång du hälsar på.
Går jag fram till kanten riskerar jag att trilla dit.
Du tar min hand och leder mig dit. Säger att jag ska titta. Se.

Där nere har du det du är så rädd för. Om du sträcker dig kan du nå.
Ta tag i det. Du kan vara min stege, säger du.
Klättra ner och försök.

Det är för mörkt, svarar jag. Jag vill vara i ljuset.
Ljuset kan inte finnas om inte mörkret får hjälpa till.
Ditt svar får mig att darra. Mitt hjärta vill inte.

Med dina tvingande känder får du mig ned på knä. Jag kan inte stå emot.
Min styrka har tagit semester. Kvar finns vikarien. Den svaga, oerfarna.

Lägg dig ned och kryp fram till kanten. Din röst är fylld av ordergivning.
Jag lägger mig platt.
Fröken Ångest är här igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 5 november 2010

Avbrottet har påbörjats

Milla drar benen efter sig. Hon vill inte komma hem för tidigt. Bussen var för en gångs skull inte försenad och när hon närmar sig området där hon bor är det fortfarande tidig eftermiddag.
Det är fredag och vädret är grått. Solen som strålat varenda dag i veckan lyser med sin frånvaro. Kanske lika bra det, tänker hon. Det passar bättre nu när jag ska vara ledig hela helgen.

Milla önskar att hon kunde vara så där larvigt fredagsglad som hennes klasskompisar är. Fnissa och tramsa sig bara för att det snart är helg. Se fram emot att vara med familjen, umgås med vänner och kanske festa.
Ta ett glas vin eller en öl. Eller två. Njuta av det. Inte få ont i magen av blotta tanken.

Redan när hon ser lägenhetsdörren vet hon hur det kommer att vara därinne. Mamma har säkert redan tjuvstartat helgen med några glas för att varva ner. Hon hittar alltid nån anledning till att gräva fram flaskan. Rött eller vitt spelar ingen roll. Millas mamma är ingen finsmakare precis. Hon är en helgalkis som är på god väg att bli heltidssupare. Det går inte en dag utan att hon stinker fylla.

Den senaste månaden har Milla sett henne falla allt längre ner i gropen. Senast igår snubblade hon när hon skulle gå och handla. Hade inte Milla varit där och tagit tag i hennes arm så hade hon blivit liggande på marken. Som en annan a-lagare som ingen vill hjälpa upp. Ett fyllo som andra. Milla hymlar inte med fakta längre. Det var längesen hon slutade låtsas. Kompisarnas anspelningar som hon försökte skämta bort eller de gånger lärarna frågade hur hon hade det hemma och hon svarade "Bra" med nedslagen blick. De dagarna är förbi.

Hon har ställt sig i bostadskö. Mamma får klara sig bäst hon vill nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 31 oktober 2010

Plats för speciella tankar

Mobilsignalen drar mig bort från sömnen. Med sin melodi spelar den mig från natt till dag.
Motvilligt lämnar jag den varma känslan som fanns där, i drömmen.
Jag var tillbaka. Vilade i det som fanns en gång.
På väg till duschen bestämmer jag mig. Jag ska se det som ett tecken.
Drömmen ska bli sann.

När vattenstrålarna sköljer över min kropp suger jag i mig av beslutet.
Det vaknar ett lugn i min själ. Det sprider sig till magen.
Allt är mjukt och rent. Som bomull.
I tankarna är jag redan där. Det är bara tiden som ska införskaffas.
Ett uttag på det konto som jag då och då satt in små summor på.

Länge, länge, har jag väntat. Alltid hittat ursäkter för att det inte går.
Det är slut med det nu. Jag ska försöka.
Den plats som är speciell i mina drömmar, finns den kvar?
Kanske blir det som förr, kanske inte.
Om jag inte testar får jag aldrig veta.

En gång var du bara min. Vi träffades flera gånger i veckan.
Vilket humör jag än var på tog du emot mig med öppna armar.
Du strök min kind med ditt svala gräs, värmde mig i din gröna famn.
Gav mig skydd från den värld jag inte ville ha.
I ditt rum kunde jag bara vara. Jag. Utan krav.

Nu vill jag återskapa känslan. Lugnet. Tankarna.
Vilse i min nuvarande skog vill jag hitta hem.
Jag tror att du kan hjälpa mig. Om du finns kvar.
Om någon har avlägsnat det som var du ska jag sörja det vi hade.
Då sätter jag mig på din grav och minns. Tänker en stund och går vidare.



























Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 30 oktober 2010

Styrkan i en smak

Jag vill egentligen bara ett.
Se framåt. Ta steget. Bryta.
Din smak håller mig kvar.
Blandningen av sött och beskt.
Dina ord som värmer och värker.
Det salta på din kropp.
Den svettiga, nakna.

När jag lyfter foten för att gå är den där.
Den starka smaken av det som är du.
Det vattnas i mun och ögon.
Din hand håller mig kvar.
Värmen och åtrån skickar osynliga signaler.
Mellan oss vibrerar de.
Vill ha men får inte. Ska inte.

Jag är en mästare på att hitta hit.
Finna skäl och ursäkter för att ha dig en stund.
Få njuta av signalerna och dina händer.
Det du ger mig. Det du tar.
Styrkan i min längtan är större än mitt motstånd.
Foten stannar i sitt steg. Vänder om.
Bara en gång till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 28 oktober 2010

Huvet under armen

Skrev just på Facebook (viktigt att dela med sig...) att det vore ganska skönt att choppa av strax ovanför axelhöjd och ha huvet under armen även fysiskt. På andra sättet har jag det redan, känns det som. Kanske beroende på just det som bultar därinne, vem vet?

Den här värken är fruktansvärd. Troligen hade det väl gjort ont att kapa också. Pest eller kolera.
Nä, jag behåller det och får väl stå ut tills nån lösning hittas. Efter flera veckor med stegrande värk måste jag väl ta tag i det på nåt sätt.

Ska till tandis idag och ska passa på att fråga om han ser tecken på att jag skulle må bra av en bettskena.  Gamla skenan passar inte längre så testa går inte. Skenbart (=nakna tänder utan mellanlägg...) ger värkande käkar och huvud, det vet jag.

Vad jag däremot inte förstår är varför. Känner mig inte stressad eller orolig. Inte mer än vanligt. Så vad döljer sig i mitt innersta? Något som gnager utan att jag är medveten om det.

måndag 25 oktober 2010

Mina älskade frön

Till slut tog det sig.
Många år av längtan och förtvivlan
Kämpandet gav utdelning.
Månadsvisa tårar fick chans att torka.

Lyckan och förundran jag kände.
Rutan visade äntligen rätt tecken och färg.
Ofattbart. Ogripbart. Men sant.
Nu hade det såtts ett frö.
Vi skulle få ynnesten att bli föräldrar.

Oroliga första månader följde.
Tänk om det händer nåt.
Allt gick bra, glädjen tog över.
Förväntan. Vad skulle det bli?

Sonen, den förstfödde, kom.
Han följdes av flera frön.
Dessa underbara sprickfärdiga som befolkar vårt hem.
Ibland tagna för givna.

Saker gör att vardagen ändras.
Livet stannar fast det snurrar snabbare än någonsin.
Lovar mig själv att stoppa. Tänka på det.
Inte ta för givet.

Glädjas åt att ha dessa frön hos mig.
De vackraste gåvorna jag fick.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 24 oktober 2010

Vill vila i nuet

Nästan varje dag åker jag förbi där du bor.
Jag ser de mörka fönstren.
Persiennerna som avskärmar dig från resten av världen.
Kroppen värker olika varje gång.
Sorg. Smärta. Ilska. Förtvivlan.
Inte en gång har det hänt att jag blir glad.
Inte vill jag svänga in.
Bara för att säga hej. Ge en kram.
Tala om att jag älskar, tänker på dig.
Fast du inte tror det.

Jag kan inte släppa fast det är det jag vill.
Man gör inte så.
Säger de som tror de vet.
De som ser allt från din horisont, hör det du säger.
Hur snubblande nära har det inte varit att jag gått för att aldrig komma tillbaka.
Varför stanna hos någon som ser allt i svart och drar ned också mig i smutsen?
Dina ord svärtar ner mitt rykte i vårt lilla samhälle,
smärtar långt in i min ömtåliga själ.
De är mycket de inte vet, de som tror på dig.

Alla gånger jag burit dig.
Tvärtom hade varit det naturliga.
Ett barn ska inte behöva vara starkast.
De musklerna ska inte tränas så tidigt.
Föräldrar ska bära sina barn.
Inget på den tiden var normalt eller naturligt.
Inte som i andra familjer.
Det har fortsatt så.

Nu vet jag att det finns något annat. Det är i det jag vill vara.
Fortfarande behöver jag någon som bär mig, någon som håller mig högt när jag vill sjunka.
Jag varken kan eller vill bära dig längre.
Det vi har haft går inte att glömma men det går att skjuta in i ett hörn. Där kan det ligga och samla damm.
Ibland tar jag fram bitar och borstar av dem för att hitta en förklaring. Finns där en förlåtelse?
Förståelse, möjligen.
Det som varit vill jag inte ha tillbaka, jag vill gå vidare. Det förflutna måste skuffas undan för att det ska kunna ske. Tyvärr är du en del av det som gör mig illa. Jag mår dåligt av att träffa dig, prata med dig.

Det kommer du aldrig att kunna rätta till.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 23 oktober 2010

Nästan tomt

I flera dagar har jag känt att det varit på väg...
Pyton
Mot
Samtliga

Det är väl därför jag är ledsen och verkligen skulle behöva skriva av mig
Det är väl därför jag är extra fräsig
Det är väl därför jag inte sover ordentligt
Det är väl därför

Eller så är det fullmåne.
Eller så är det bara så det (jag) är.
Just nu. Bara just nu. Väl?

torsdag 21 oktober 2010

Så orättvist

Mobilen ringer hemifrån och åttaåringen snyftar och hulkar i andra änden.
- Vad är det som har hänt? undrar jag.
- S säger att jag ska plocka ur diskmaskinen.
- Uhum? Vadå då?
- Jag har ju gjort det flera gånger!

Inte visste jag att det räcker om jag gör det ett par, tre gånger. Vad dumt, jag som har gjort det... typ... hundrabiljoner gånger.

Tack för informationen, lillan, ska komma ihåg det.

onsdag 20 oktober 2010

Näääää, vem är det....!?!

Alltså, nu är det precis lika rörigt på skrivbordet som i min hjärna. Vem är det som ställer till det egentligen?
Jag som ska vara väl förberedd imorgon när Nya Fina Revisorn kommer. Alla papper iordning, rent och snyggt. Hur ska det här gå???

Tror jag förpassar allt till låddan - vågar inte ta runda arkivet, som för övrigt är fyrkantigt hos mig - och går hem och skriver en roman istället. Eller en lysande novell som jag kan skicka in till nån tävling. Eller så blir det som vanligt; matlagning och en och annan spik.

Fast jag hörde viskas om bygguppehåll ikväll, maken börjar bli småtrött i kroppen, så kanske...

Svamparnas tystnad

Något väcker Milla ur slummern, ett ljud som inte fanns där nyss. Hon sitter lutad mot ett träd, den låga höstsolen värmer hennes ansikte. Den värmen kan inte mota bort kylan som genast sprider sig i henne när hon förstår att hon inte är ensam längre.

Hon reser sig upp med en suck och spanar mellan träden för att se vad det var som åstadkom knakandet. Hon är redan ganska säker på vad. Det är säkert Morgan. Inte vad, utan vem, alltså.
Hur väntat var inte det nu då? tänker hon argt och sparkar till mossan på en stubbe. Varför skulle jag få vara ensam i mer än en timme? Nänä, hem och finnas till igen. För andra.

Milla känner hur all frid rinner av henne, hur hon är tillbaka i irritationsträsket. Den stund hon skänkte sig själv tog slut alldeles för fort. "Jag går ut i skogen och plockar svamp" ropade hon in mot huset när hon smet iväg. För smiter gör hon.

Hon flyr ut i den skog där hon äntligen kan få lugn, där hennes tankar hörs. Som höstvindarna virvlar torra löv runt, runt i luften så vaggas hon till ro när det blir tyst. Där kan hon försöka tänka. Rivmärkena på hudens insida slutar klia. Som läkande salva brer tystnaden ett lager av skydd.

-Millaaaaa! hör hon Morgan skrika. Var är du?

Tystnaden följer lavarnas väg uppför stammen på den närmsta björken. Längst upp försvinner den iväg, ut i ett intet. Milla ser mot den klara oktoberhimlen och ber om att snart få komma tillbaka.

-Jag är här! ropar hon så att Morgan ska kunna möta henne.

Han kommer emot henne, frustande av ansträngningen. Milla tänker elaka tankar om att det nog inte skulle skada om han rörde lite mer på sig.
-Var har du varit? Jag har varit jätteorolig och barnen frågar efter dig.
Milla ser från honom till den tomma svampkorgen som står kvar bredvid björken.
-Det sa jag ju, jag skulle plocka svamp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Morronoro

Usch, det är lite jobbigt att ha barn som är ute och åker på vägarna, speciellt nu när det är mörkt och halt. Är så himla rädd att han ska somna eller råka ut för nåt annat...

Men vad gör man? Han har ett jobb som han gillar. Det råkar ligga en bra bit bort så mamma får stå ut.
Jag som alltid hurtfriskt sagt "Man kan inte oroa sig för sånt som kanske händer, då vågar man inte leva..."
Varenda gång de går ut med trafikvarning på radion så lyssnar jag med allra skarpaste öronen (de är betydligt skarpare än ögonen numera) och hjärtat i halsgropen vid de tiderna han är på vägen.

Jojo. Det hjälper väl inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 19 oktober 2010

Trycksvärtans struktur

Milla lägger tidningen på bordet, suckar och ser sig om i rummet. Som vanligt bara en massa annonser och dravel, tänker hon. Varför ödslar jag tid och pengar på skiten egentligen?
Nä, jag ska säga upp prenumerationen. Imorgon.

Hon har varit på väg att göra det flera gånger men stoppat sig själv i sista stund. Tänk om det står nåt viktigt, nåt som barnen behöver veta? I detta internets tidevarv borde den tanken inte ens finnas. All önskvärd information kan hon få på skolans hemsida, kommunens webbplats är helt OK om man letar efter nåt sånt.

Tidningen, som hon läst sedan hon var liten, den har spelat ut sin roll som informationskälla för länge sedan. Det som hon kan läsa där är redan gammalt, gårdagen är överspelad som en tennismatch från Björn Borgs gyllene tid. Milla håller kvar vid den här papperskopian som om det vore en sista länk till då.
Känslan av att krypa upp i sin sköna säng och läsa lokalnyheter, lösa korsordet och bara vara en stund. Vara någon annanstans. Den har inte samma klang som när hon var liten och njöt av stunden. Den ekar mest tomt som så mycket annat nuförtiden.

Det är vardagsstrukturen som ska bibehållas. Till varje pris. Hon vågar inte släppa taget om de små detaljerna. Då kan det stora rasa.

Trevande över otydlig struktur

Fuktig mossa växer på vår kärlek
sprider en doft av jord
Av liv och död
Förmultnande löv lägger sig över
Skyddande täcke
Förgängligt i sin lätthet
Att blåsa bort

Som jag vill blåsa på smärtan
Lätta på bördan
Trevar mig fram över det tunga
Vätan fastnar i mina byxor
Knäna blir blöta som mitt sinne
Kalla

Handflatornas skrovliga struktur
gör gropar
Kroppens tyngd sprider tryck
Jorden packas ihop, mossan ger efter
Kroppsvärme tinar fläckar
Väcker hopp


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 18 oktober 2010

En s(m)ån dag

Idag har nästan allt gått fel. Kändes nästan direkt på morronen att det skulle bli på det viset, det var bara att vänta på vad.
Huvet under armen och resten... Vojne.
Men imorgon är en annan dag!

Om jag tänker efter...

Så har jag inte tid. Varken att jobba eller skriva nåt här. Det är så mycket annat jag vill göra istället. Eller, det var ju lite fel, skriva vill jag ju, det är bara det där andra som inte lockar alls just nu. Speciellt inte som det är svinkallt efter en tillbommad helg. Varför ska vissa glömma bort oviktiga saker som att sätta på värmefläkten?

Jag vill jobba vidare på lyan eller sitta och drömma en stund. Drömma om hur det ska bli. Sen, när det är färdigbyggt. Sen vill jag skriva. Det snurrar olika idéer just nu, fast på helt fel tider. Som på kvällen när jag egentligen ska sova eftersom jag är helt slut efter utedag. Då, då dyker det upp. Ena tanken efter den andra.
"om jag gör så... kanske skulle jag?..."

Fast jag måste ändå jobba så då gör jag väl det.

söndag 17 oktober 2010

Frisk trötthet

Åtta timmars utejobbande med snickrande och grejande sätter sina spår. Småvärkande trötthet. Och hunger...
Härligt är det! Så mycket frisk luft som jag fått i helgen har jag nog inte samlat på mig på hela veckan (månaden?). Framsteg och samarbete ger en smygande nöjdhet coh faktiskt lite lycka :-)

Blogga är inte dock inte prio just nu. Dusch och MAAAT blir det. Sköt om er.

Det min hjärna rymmer

Solen letar sig in genom de smutsrandiga fönsterrutorna. Milla tittar på mönstren av flugskitar och ingrott damm från regndroppar. Tittar utan att se. Trots att det är så smutsigt så ser hon igenom, långt bort.
Drömmarna tar henne med på en resa som hon gjort många gånger förr. Den är varm och svettig, precis som hon vill ha den. Svett är bra, tänker hon. Med rätt sorts svett vet man att man är varm, att ingen kyla når in.

Milla längtar bort, som vanligt. Hon har fått en stund för sig själv och då kommer tankarna smygande. Som små korn av sand som följer med havsvattnet in till stranden. Utan att veta varför.

Varje dag hittar hon minneskorn, saker hon inte ens visste om att hon har upplevt. De har följt med och väntat på rätt tillfälle att tränga sig in. Mellan tårna och in i virvlande hjärnbark. Fastnar och skaver, ger henne minnen tillbaka. Varför förvandlas till ett "kanske därför". Förklaringar? Milla vet bara att det gnisslar till i maskineriet och ger henne fler kuggar att dra runt.

Tänk om jag bara kunde rymma från allt. Fly från plikter och gammal skit. Den önskan har hon ofta numera. Blandad med sorgen som skulle finnas där för evigt om hon gjorde det. Lämna barnen och Morgan, det skulle inte gå. Hon skulle krympa ihop och bli det förtorkade russin hon så ofta känner sig som. Tårarna har tagit slut. Hon orkar helt enkelt inte låta dem rinna när hon inte vet varför.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 16 oktober 2010

Storslagna planer biter sig fast

Det är torsdag och imorgon är det sista dagen för att lämna in projektet. Två veckor har jag haft på mig och nu känns det som att magen ska vända sig ut och in. Jag kommer aldrig att klara det.

Redan när chefen stod i mitt rum och la fram förslaget visste jag att det skulle bli så här. I en omtumlande handvändning kastades jag tillbaka till 1978 och kemisalen där vi skulle göra experiment av olika slag. Jag kände lukterna. Blandningen av förtjust skräck, nyfikenhet och tonårssvett. På bordet framför oss låg ingredienserna jag kände igen så väl. Allt som behövdes för att göra en sprängladdning. Nästan allt.
Så här brukade det se ut hemma i källaren när farsan och hans polare Nicko skulle ut på rövarstråt. De kallade det så, tyckte väl att de var vitsiga. Smågangsters som väntade på att den rätta stöten skulle dyka upp. Den som skulle ta dem till oanade höjder av rikedom och frihet. Efter det skulle de lämna landet, leva storslaget långt bort på andra sidan jordklotet.

Ingen skulle kunna hitta dem. Jag hade hört historien om och om igen. Varenda gång de drack sin billiga sprit ihop slirade den runt, runt i huset. "Stöten kommer snart..."
Visst kom det en stöt så småningom men kanske inte riktigt som de hade tänkt sig. Smällen som hördes över hela stan tog dem med sig. Långt bort reste de, i bitar. Huset där jag hade tillbringat mina första 13 år var ett minne blott.

Allt detta hade jag nu - 32 år senare - gått och grubblat på i nästan två veckor. Som ett irriterande, kliande, myggbett hade det suttit kvar, det jag trodde jag lämnat bakom mig. Chefens ord om experimentet han ville jag skulle göra fick det att bubbla upp till ytan igen. Som vätskorna i kemisalen reagerade med varandra, så ställde det till det i min hjärna.
Mitt experiment har inte det minsta med sprängladdningar eller kemiska reaktioner att göra, trots det så är jag nu som förbytt. Projektet blir inte av. Min framtid känns oviss, som om jag måste tillbaka och gräva bland de sprängrester där mitt liv ändrade inriktning. Nånstans där döljer det sig något jag behöver för att kunna fortsätta. Ingredienser som ska blandas om för att kunna bli rätt lösning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 15 oktober 2010

Bullvarning!

Allvarligt; det var det jag hörde när lokalradion gick ut och varnade för lågtflygande helikoptrar. Ett par bokstäver föll bort där.
Fast, om jag tänker efter lite så stämmer det på mig. Min mage tål inte bullar, DÅ blir det bullervarning.

torsdag 14 oktober 2010

I väntan på storverk

Om nån skulle sakna inlägg eller kommentarer från mitt håll så beror det för tillfället på att jag ägnar varje ledig stund efter jobbet (tills det mörknar) åt att bygga på Skrivarlyan. Maken envisas fortfarande med att kalla den nåt annat men i mitt sinne så ser jag redan för mig hur det ska se ut. Och vilka storverk jag ska åstadkomma.
Herkules Jonsson och jag, liksom.















"Överliggande kramaxel, kalasväv och bubbla förknasare.”


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 13 oktober 2010

Varför nu?

För många år sen kämpade vi (speciellt jag) för att få till en bebis. Det gick månader, år. Minuter som var hemska. Mensdagar som var lika ovälkomna som en finne i röven på en cykelsemester på Gotland. Mitt i juli.

Det var undersökningar, tempkurvor, operationer. Allt som krävdes för att få de små, små äggen att släppa och komma rätt väg. Rätt mötesplatser skulle nås. Det krävs två för att dansa tango. Två beståndsdelar varav den ena vägrade att lämna varma goa boet. Ingen ägglossning, helt enkelt.

Man skulle känna när det skedde fick jag veta. Ägglossning känns. Jomenvisst, eftersom det är stort som ett strutsägg, tänkte jag i mitt stilla sinne. Fnös åt de "som visste".

Allt det där ordnade sig till slut. Tack och lov.

Nu - fem barn och en avknoppning senare så har jag ont som bara den exakt två veckor innan mensen kommer. Och den kommer verkligen exakt numera.

Livets underliga virrvägar har gjort det igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 12 oktober 2010

Se upp?

Först var det "caution".
Nästa var "garde"
Ordet jag skulle skriva i för att lämna min kommentar.
Nu kanske jag ska ta det som en varning.
Eller två.

Tar det som en uppmaning istället;
Kommentera mera!

Ska försöka. Lovar!
Vill ju.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Hela tiden

Ser du hur det glittrar mellan grenarna där?
Det är mina krav
Mina önskemål
Mina drömmar

Jag kan peka och visa om du vill se
Där dinglar en bit
Här finns en annan
Hänger på svaga kvistar

De knakar i blåsten
Svänger bak löven
Små små fragment
Delar som jag behöver

Om jag ger efter
Delar med av mitt liv
Vill du då följa
Ge mig av din tid

Mina bitar och dina delar
Ska vi blanda och ge?
Vi delar och helar
Tillsammans kan det ske


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det var inte katten

En dotters konstaterande:
Det var inte katten som hade pinkat på mitt rum. Det var mina fotbollsskor.
Eh, va? Ja, det var de som luktade. Jahaa...

Det är det här med syftningstänk...

måndag 11 oktober 2010

Mätt men inte belåten

När jag ätit mig mätt
När magen står i fyra hörn
Inte är jag belåten
Eller nöjd

Jag har tid att göra
Nästan allt
Tungt det vilar
Ger mig stress

Nu då
Snart är den borta
Den dyrbara
tiden

Det är nu
jag ska
Göra allt
jag vill

Orkar inte
Vill inte
Kan inte
Tappat lust

Kaffe?
För jobbigt
Mat?
Aldrig livet!

Kramas
är ju skönt
Inte hårt
Vill ha luft

För mycket tid
att spendera
Förlamar lust
och tankar

söndag 10 oktober 2010

Jag tar mark

Vet inte varför det tagit mig sån tid att hitta Mark. Levengood, alltså. Han är ju bara helt, alldeles, underbar.
Läste en bok av honom för ett tag sen och idag hörde jag honom på radion. Vilken härlig humor han har.
Jag blir så glad av att höra hans små tankenötter.

Alla borde nog ha en egen Mark. Om jag inte vore gift så skulle jag göra allt för att få vara i hans närhet. Inte för att han är min typ av man. Bara för glädjens skull.

I fortsättningen ska jag tänka på honom när jag känner mig deppig och nere.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fyll mitt hål


I min mage bor ett hål
Jag gräver
Vill fylla tomrum
Sliter och drar
Trasiga fingrar
Strimmar jorden röd
Bort med rötter
och hindrande stenar

Hackar med spadens hårda blad
Sparkar undan torvor av jord
Snart är jag där
Vill göra det lagom
Precis lagom
Ska passa till det stora
hålet med värk

Ett hål fylls av tomhet
Ett hål växer till en grotta
Stenen rullas fram
Täcker hålet
Rädslan är dold
Inget finns kvar
Utåt

Två hål
Fyller varandra
Växer ihop
Blir större
Två ingenting
Blir allt

Mitt tomma
med ditt
Försonas


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 9 oktober 2010

Galet

Det smäller till ordentligt när Milla drar igen dörren till sitt rum. Hon skyndar sig att vrida runt nyckeln så att inte mamma kan komma in. Hon vet att det behövs.

Egentligen är det förbjudet att ha nyckel i dörren. Hennes mamma säger att det är för att hon är rädd att Milla ska bli inlåst om det börjar brinna, Milla vet att det är för att hon inte ska kunna smita undan.
En fristad, ett ställe att kunna dra sig undan på, det är just det som hon behöver ha ibland. Mamma är inte alltid så trevlig att umgås med. Hon fnyser åt tanken, fnysningen blir till en suck.

Suckar är allt för vanliga i deras hem. Liksom tårar och arga ord.

Hon hör hur mamma bökar runt ute i köket. Hon slamrar med glas och smäller i dörrar. Muttrar för sig själv.

Milla vet vad hon letar efter. Vinflaskan med lite kvar i. Den hon hade gömt undan i skafferiet. Bakom makaronerna stod den, så långt in som möjligt. Det hjälper inte. Milla har börjat med en ny rutin innan hon går till skolan.
Mamma försvinner redan strax efter sex så hon har tid innan hon ska väcka Rita. Hon går upp och letar igenom alla skåp och lådor. Det hon hittar häller hon ut. Flaskorna tar hon med sig och slänger på vägen för att mamma inte ska se sambandet. Hon är så virrig nuförtiden så hon glömmer både vad hon köpt och hur mycket hon druckit.

- Vad i helvete?!? skriker hon nu. Milla hukar på sängen och är glad för att hon hann låsa. Hon hör hur mamma närmar sig med hårda steg. Handtaget trycks ner och när dörren inte går upp bankar hon på den.

- Milla, öppna!
- Varför då?
- Jag vill prata med dig.
Hon hör hur mamma anstränger sig för att låta lugn.
- Nej, jag vill inte. Jag läser läxor.
 - Det får du göra sen. Nu kommer du hit.

Mammas röst är så där darrande vresig och Milla vet att det kommer att gå galet om hon öppnar dörren. Hon kryper längre in i hörnet och kramar sin kudde. Hon håller mobilen tätt intill munnen. Snälla, svara.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 8 oktober 2010

Ansvarig upprensare

Solen håller på att gå ned. Skuggorna blir allt längre.
Dags att dra sig undan.
Plocka in det som hämtats från vrårna.

Den annalkande skymningen ger en fuktig, drömmande beläggning.
Som isskorpan på pölen den allra första frostnatten.
Den immiga ytan på det tomma vinglaset.

Frågor som inte har ställts vill ha svar.
De tysta ropen vill höras.

Vi ser på varandra. Mäter.
Min skugga är större än din.
Ingen ser hur stor skillnaden är.

I mörkret är allt grått.
Varenda kotte tappar sina fjäll.
De studsar hål på isen.

Vi vacklar.

Vem ska rensa upp efter oss?
Är det du eller är det jag?
Vems ansvar är det?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Grass widow

Hela helgen på mig. Har jag. Att vara gräsänka.
Maken är i Götet och hemma är bara jag och en decimerad barnaskara.
Endast fem personer på 230 kvadrat.

Hohooooo... får jag nog ropa ibland. Bara för att kolla att jag inte är helt övergiven.

Idag har jag och resten av den kvinnliga familjedelen varit i shoppingmeckat Ullared. Som så många andra. Vi klarade oss helskinnade därifrån men blev skinnade ändå. Nu får det bli soppa på spik ett tag. Det värsta är att vi behöver ju varenda förbenade spik till bygget, hur ska det gå?

Där får jag förresten inte gå upp sade maken strängt innan han åkte. Inte på taket. Tror att det är för att han är rädd om mig. Eller så är han rädd för att det ska bli snett. Rädd är han i alla fall.

Fast inte så rädd att jag behövde skriva mitt mobilnummer på hans arm när han skulle åka kollektivt alldeles ensam.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 7 oktober 2010

Jag vill skaka en skolsköterska!

Nu har jag gått och varit småsur, arg och irriterad i flera dar, nu måste det nog ut.
Jag har ett antal döttrar, sisådär 4 styck. Varierande åldrar, som det brukar vara på barn. Det finns ett par stycken som har nästan samma ålder och det är dem det gäller denna gången.

De är i gymnasieåldern och har haft sitt första "hälsosamtal" med skolans sköterska. Bra, tyckte jag. Innan de varit där. Skit, tycker jag nu!

Båda två har i perioder haft lite tendenser till att att äta för lite, motionera för mycket och undvika fett. De tycker helt enkelt att de är för tjocka. BMI på 17 så visst, ni är ju helfeta...

De senaste månaderna har allt varit bra och våra måltider har varit stillsammare och trevligare. Så pass de nu kan vara med ett gäng tonåringar kring bordet. Vi har sluppit tjatet (för det blir tjat) om att äta mer.

Nu kommer de hem från skolsköterskan och är i upplösningstillstånd. OK, lätt överdrift, men upprörda var de. Deras kostvanor var inte alls bra eftersom vi i vårt hushåll dricker standardmjölk. De ska hålla sig till lättmjölk och allra helst vatten, standardmjölk är "överkurs" i deras ålder. Sen måste de motionera mer också...
De hade med sig söta rödgröna diagram som visade om saker var bra eller dåliga. Rött pga mjölken. Vad är detta? I detta upplysningens tidevarv borde väl även skolans ingrodda värld vara upplyst om all skit som finns l lightprodukter o dyl?

Sen var det dags för det psykiska måendet. Frågor om en skilsmässa som skedde 15 år tillbaka i tiden, är det relevant? Efter det har vi haft samma familjekonstellation, förutom att det till kommit ett par småsyskon. Frågan är varför det helt plötsligt är viktigt med detta? Ingen har nånsin ställt frågor till dem om detta innan.

Det jag retar mig mest på vad gäller det är att hon frågade bara den ena tjejen, den som var inne först. Var det inte lika viktigt att förhöra den andra eller anser hon att de tycker lika eftersom de är tvillingar?

Nån som märker att jag är lite sur?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 4 oktober 2010

Djurrusning

Ingen vet vem som gjort detta men jag är både ledsen och beklämd. Hur tänker man? Inte så långa näsor som används där, va? Slutade tänka nånstans vid näsroten, tror jag.

Just nu har grannskapet en massa vilsna minkar springandes omkring. Förvirrade, skrämda, snart hungriga. Sjutton tusen närmare bestämt.

Vägen är full med överkörda djur sedan flera timmar tillbaka. De som - inte ännu - hamnat i det tillståndet är en trafikfara så god som någon. Än har det inte hänt nåt allvarligt men det är väl bara en tidsfråga.

Vem och varför? Jag tycker inte heller att det är OK att djur hålls fångna i trånga burar för att i sista änden hamna på nån pälsbeklädd människa. Men... detta är djurplågeri på hög nivå.

Vart ska de ta vägen? Vad ska de äta? Den död de går till mötes nu är inte av den trevligare sorten. Om det nu finns nån sån variant...

Man kan avstå päls och man kan avstå detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 3 oktober 2010

Trumpetande

Vet ni en sak? Döttrar som försöker sig på att blåsa i pappas trumpet är inget bra. Inte om man redan är begåvad med huvudvärk i alla fall.

Ska testa att blåsa bort den ute med fortsatt byggande istället.

lördag 2 oktober 2010

Nej-sägare

Jag vill inte.
Orsak nog.
För mig.
Du måste veta mer.
Fast det inte finns.
Bara Nej.
Helt enkelt.

Enkelt för mig.
Svårt för dig.

Vi måste enas.
Komma överens.
Mitt nej möta ditt ja.
Bli ett kanske?

Nej. Mitt står fast.
Känn dig nobbad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Förbannade del

I förrgår när jag var ute på en efterlängtad promenad så flöt tankarna fritt. Så där som det är meningen att de ska göra när man går i en skog full av vackra ting och ljud. För att inte nämna dofter!
Jag tänkte en hel del på mina barn och hur mycket jag älskar dem. Sen tänkte jag på hur ofta jag suckar och tycker att de stör mig. Inte låter mig vara ifred när jag vill.

Jag är en sån där typisk Vattuman som har stort behov av ensamtid och frihet. Får jag inte det så blir jag som en galen furie istället. Det spottas ut hårda ord på löpande band, suckarna sprids värre än hos Maggie i Falcon Crest (minns ni?). Det är inte sån jag vill vara men beteendet är så hårt inarbetat så det kommer alldeles för automatiskt.

Min käre make är av en sort som jag ibland känner att jag inte förtjänar. Han är ingen mes utan talar om när jag är för jävlig helt enkelt. Precis vad jag behöver (fast jag inte alltid håller med i stundens hetta...).
Tack vare honom har jag bättrat mig, men inte tillräckligt. Varje dag är en kamp mot den där hemska människan som har satt bo i mig en gång i tiden och vägrar försvinna ut genom dörren. Hur mycket jag än sparkar och slår på henne stannar hon envist kvar.
Det är en livsstil jag inte önskar min värste ovän. Om jag nu hade haft en sådan. Det är ju jag som är min värsta fiende, den delen av mig är hemsk att leva med.

Ändra dig då, tänker du säkert nu. Det är inte så lätt. Bryta invanda mönster är svårt. Hur gärna jag än vill. Hur mycket jag än älskar min familj.

Jag kan inte göra mer än försöka. Hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 1 oktober 2010

Påbörjat skaplig värk

Snart kan vi basta




















Nu skulle jag kunna skriva ett intelligent och roligt inlägg (jag kan faktiskt det ibland) men jag är så trött och leabröten efter att ha påbörjat krypinet så jag struntar i det.

När vi gick in så var det betydligt mer grävt än så här och flera plintar är på plats. Gubben och jag är ensamma ikväll, alla barnen är ute på galej. Vad hittar man på då?

Man jobbar sig trött, masar sig in och lagar enklast möjliga måltid. Tvingar sig in i duschen och sätter sig vid varsin dator. Fast det är inte förrän man kommit ut ur duschen, åtgången på datorer blir alldeles för hög annars. Där blir man sen sittande tills man samlat kraft till att hjälpa varandra upp ur soffan. Så tror jag det blir. Har inte samlat tillräckligt än.

Ha en skön kväll så hörs vi nog imorgon. Om jag får hjälp upp. Fast får jag inte det sitter jag ju kvar och då hörs vi alldeles säkert!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 30 september 2010

Krypin kryp ut

Motmedel mot äckligt, otäckt, förbaskat kryp i kroppen är på väg att anskaffas. Vi ska bygga en friggebod! Vi har pratat om detta länge och huvudmålet (åtminstone för den som sitter på andra sidan köksbordet) är en bastu. För mig är det ett andningshål. Ett ställe att smita undan på.

Tänk... *drömmer mig bort*... Ta med den bärbara och en kaffetermos, gå ut i stugan. Tända några ljus och bara sjunka in i skrivandet. Eller för den delen; läsandet.

Det är inte lika lätt till att bara rycka upp dörren och trampa in på mitt revir om man måste ta på sig och bege sig ut. Kanske låter de bli. Gränssättande från början ska det bli. "Nu går jag och jobbar" blir frasen när jag ska ut till mitt krypin. Och därmed basta!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tömma torget

Vem vill lyssna på sanningen?
Versioner av sanningen.
Det finns alltid - minst - två sidor.

Skvaller och elakt förtal.
Förnamnet på den företeelse som är så vanlig.
Tugga människokött.
Se ner på sin nästa.
Döma och fördöma.

Ni vet känslan där man vill ställa sig på torget och skrika; "Ni har inte en aning om hur det verkligen ligger till!!!" DEN känslan har jag nu.
Om jag skulle göra det så skulle säkert alla närvarande utrymma platsen och bege sig långt därifrån. Ingen vill egentligen veta. Har man blundat så länge kan man blunda lite till. Både med ögon och öron.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Utbudet av vackra människor är stort

Har ni tänkt på att i alla annonser för dating är personerna på bilderna otroligt vackra? Vad är det då för fel på dem, undrar man ju genast. Om de nu måste använda såna tjänster, menar jag. Egoister? Martyrer? Konstiga böjelser?

Jag fattar att det är anlitade modeller och att de säkert inte är singlar alla gånger, men varför så himla snygga allihop? Är det verkligen verklighetsförankrat? I min värld brukar såna människor kunna välja och vraka.
Fast det är klart, de kanske inte hittat nåt bland de människor de träffat på? Bara vrak, inga val?

Visst är det viktiga saker att fundera på en gråtrist torsdagsmorgon?

onsdag 29 september 2010

Jag är multimiljonär

... och jag skulle vilja köpa 17 bilar NU. På stört. Men  eftersom ni inte verkar intresserade av att ödsla lite försäljarknep och tid på en kvinna i sina bästa år, iklädd snickarbrallor och oljig tröja, så går jag väl över gatan till värsta konkurrenten. Bye-bye!

Just så skulle jag vilja säga till de icke-serviceinställda människorna vi råkade ut för idag när vi kikade in på bilaffären som numera är Geelyfull. Där skulle de få sitta med sina långa näsor och aldrig någonsin kunna glömma vad de missade. Hah!

Nu har jag inte ens pengar till en liten minileksaksbil - har precis betalat månadsskörden - så det är inte troligt att det händer, men tänk er känslan!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det här ropar till mig!

Idag har Skrivpuff en inspirationskälla som borde kunna passa mig som hand i handske. Som drottningbiet i kupan. Hela min existens bygger på detta. Surrande.

Från minsta lilla petitess till de stora frågorna, allt tål att surras om. Det är därför jag har min kupa. Mycket surr i kupan blir det emellanåt. Däremellan surras det mest i mitt eget huvud. Ibland kombineras det.

Just nu sitter jag på jobbet och ska egentligen göra annat än att surra men eftersom vissa saker s(n)urrar utan att jag står bredvid så sitter jag här ändå. Javisst, jag sitter ju här. I bikupans världs. I Ettie Bee:s värld.

Surrsurrsurr...

Tunnel lång som själva livet

Vad ska jag göra med dig?
Du försvinner mer och mer.
Samma visa om och om igen.
Du glömmer och pratar om.
Du skäller på allt och alla.
Ingen tycker om dig. Alla hatar dig.
Du tror att det är sant.

Du vill inte leva längre.
Kan jag förstå.
Kan jag inte acceptera.

Vad ska jag göra?
Vem ska hjälpa mig?
Fyrtio år i en lång tunnel.
Små ljusglimtar från taksprickor.
För små för att kunna lysa upp.

Vem ska visa vägen?
Ljuset? Finns det?
Vad är det?
Är det bättre eller sämre?

Vem vet?

måndag 27 september 2010

Inte avslöja...

Tror att jag håller på att bli knäpp. Börjar längta efter en hund. Vi har bestämt att vi inte ska ha nån mer. Man blir bunden. Kopplad. Men ååååh vad jag saknar en varm hundkropp som gör mig sällskap i soffan och skogen. Hoppas inte jag försäger mig så ungarna hör det. Vi har förresten inte råd. Inte tid heller. Eller lust. tror jag.

Förresten, nån som sett mina nycklar? Skulle gå hem och förbereda mat åt gubben som är och klipper sig. Går ju inte. Nycklarna är borta. Letar i minnet men där är de i alla fall inte!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lyft mig eller sparka mig

Idag är en sån dag. Jag vet vad som måste till men var i hela friden ska jag få orken? Det är så svårt att hitta den ibland.

Martyren har hälsat på i helgen. Oönskad av alla tränger den sig in. I alla skrymslen och vrår. Varför?
Kan det vara för att jag hälsade på den människa som drar ner mig mest? Drottningen av martyrer. Vill inte bli som hon. Sparka till mig så att jag kan lyfta. Blicken och huvudet.

Orkar inte stå emot när jag har så ont. Giftet sprider sig och rätt vad det är hör jag henne i mina ord. Mina älsklingar får samma behandling som jag. Vill inte!

Måste samla kraft. Ta tag i saker. Alternativet är för hemskt.

söndag 26 september 2010

Grus

Där ser jag den! Asfalten skymtar fram mellan snöhögarna. Imorgon ska jag ta på mig mina gympadojor. Känna gruskornen under fötterna. Allt det som ligger kvar efter vinterns sandning. Solen ska skina och smälta snön ännu mer. Knaster kommer det att låta när jag masar mig hem från skolan.

lördag 25 september 2010

Folket samlas

Redan på långt håll kände Milla att det var nåt som var fel. Väldigt fel. Hon och Jossan hade varit på biblioteket och lånat böcker. Rättare sagt; Milla hade lånat, Jossan hade bara hängt med hörlurar på vid skivhyllan.
Nu skulle de först hem och lämna av alla böckerna - som Milla redan längtade efter att få börja läsa - sen skulle de dra vidare till fotbollsplanen. Killarna i klassen hade träning ikväll.

När de kom runt hörnet vid skoaffären såg de att det var en folksamling i andra änden av torget. Den ände där a-lagarna brukar sitta. Dit Milla inte vill gå. Hon vill inte ens titta åt det hållet. Hon är rädd för vad hon ska hitta där.

Nu känner hon att det hemska nog är på gång. När människorna där famme rör lite på sig så ser hon nåt hon känner igen. En rutig väska. En sån som pappa har sina jobbarmackor och termos i.
Den ligger på marken som en övergiven, överkörd fågel. Just så känner hon sig nu. Milla önskar att hon kunde vara den fågeln. Ögonblicket innan den träffas av bilen, när den fortfarande kan flyga. Långt därifrån.

Hon står som fastfrusen i marken. Jossan tittar på henne i smyg. - Vad är det Milla?
- Inget. Kom, vi går andra hållet istället. Hon drar med sig Jossan tillbaka runt hörnet. Just när hon tror att hon klarat det så känner hon en stickande blick i nacken. Utan att kunna stå emot vänder hon sig om. Pappa har precis fått hjälp upp från marken. Någon lyfter hans cykel och leder den mot järnaffären. Millas klassföreståndare, Peder, ser på henne samtidigt som han lutar cykeln mot väggen.

Hon vet inte om det är bra eller dåligt men hon vill därifrån fort som bara den. Innan Jossan fattar vad som hänt. Imorgon är en annan dag. Hon får ta den som den kommer. Som hon brukar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Glömda röster

Alltså va, har det inte varit ovanligt mycket valslarv denna gången? Felsorterade valsedlar. Ogiltiga som egentligen var giltiga fast det var en tolkningsfråga. Och nu - bortglömda röster! 238 st från ett enda län som bara låg och skräpade, liksom.

Vad händer med gamla, hederliga, ordentliga, lagoma Sverige egentligen?

Eller är det bara för att det hängt på så få röster det har uppmärksammats? Det kanske alltid har funkat (inte...) på detta viset fast ingen sagt nåt?

fredag 24 september 2010

Tingeltangel och mingelmangel

Mingel - blotta ordet ger mig rysningar och rodnande kinder. När man föds och blir ett barn så blygt att det gömmer sig under bordet om det finns en främmande människa i närheten, då är inte kallprat och mingel det man mest förknippas med.

Ränner man sen iväg och blir ett benrangel, en planka, med ben långa som E4:an och armar som välter allt inom 3 meters radie, då är det ännu större chans att man inte vill utsätta sig för dylika tillfällen.

Trots detta så har jag längtat dit ibland. Till det där festliga. Ytan. Flams och trams. Få blinga mig ordentligt och pråla mig som värsta påfågeln. Vara en anonym bland okända. Våga ta för mig. Stå i centrum. Gå fram som en mangel.

Benranglet har lagt på sig och fått bättre proportioner så risken att sticka ut är inte så stor längre. Tar jag på mig svart så syns det inte så mycket om jag spiller. Kanske skulle jag stå ut en liten stund?

Fast allra bäst trivs jag så här, dinglande istället. Notera understället. Jag är beredd om jag skulle bli mingelsugen!




















Läs även andra bloggares åsikter om ,

                                                                                                         

Hur många tonåringar klarar man på en gång?

Vi har varit lyckligt förskonade från tonårsproblem med äldsten (är det för att det är en han?), de två nästkommande har också klarat sig (och oss) igenom de första tre åren med bara små glidtacklingar då och då.
Nu... Ojojojojoj...

Glidarna har helt plötsligt fått små taggar som hindrar dem från att smidigt ta sig fram. Nu studsar de liksom istället. Som hårda gummibollar - mer baskettyp - kommer de tillbaka. Om och om igen. Det fräser och spottar om dem. Som om inte det vore nog så är nästminstingen redan där. Hon är bara 12 men nog sjutton var hon tvungen att vara snabb som vanligt!

Idag kom hon smygande till jobbet (mitt då...) på väg till bussen. En liten inbakad fläta önskades i luggen (skolfotografering idag = viktigt hur man ser ut). Mamsen fixade och sen blev dottern sittande i stolen. Tittade under den uppsatta luggen och frågade om hon var tvungen att vara med på gympan idag. "Varför inte?" undrade ju mamsen då.
- Jag har så ont i halsen och vi har orientering och det är svinkallt ute... (Typ 8-9º)
- Ånä, du lilla. Du hade ont igår också och då tränade du fotboll så du var helt slut och stack iväg och spelade ännu mer efter det. Då kan du vara med idag men ta det lugnt. Eller huuuuuur? Nu kikade jag under lugg för min är inte uppsatt.
- Jaha, då får jag väl gå hem och packa då... Sur blick, suck och smäll i kontorsdörren och borta var hon.
Va? Hon hade inte ens tänkt tanken att jag skulle säga nej. Grrrr...

OBS. Jag vet att det är dumt att träna när man har ont i halsen, men man kan gå, det är inte sååå farligt :-)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 23 september 2010

Dörren i ansiktet

Jaha, där smet nästminstingen in i duschen. Mitt framför näsan på mor sin. Och den morsan är inte ren och skär. Fast hennes ilska kan bli det.
Så det så!

Och så börjar hon visst sina inlägg med Jaha idag.

Lurad 2

Jaha, vad lugnt och skönt det blir när nån tar med sig den sladdlösa telefonen härifrån. Inte hör jag utifrån fabriken när det ringer på kontoret, inte.
Det är säkert ingen som vill nåt viktigt ändå. Lottomiljonär blev jag inte igår heller så Svenska spel ringer inte. Med andra ord kan det kvitta med telefonen just nu.

Tunga tankar

Huvudet känns som ett dinousarieägg. Skört men ändå fullt av innehåll. Linserna bränner sig fast på näthinnan och jag borde sovit för länge sen.

Pappershögen som låg travad så fint när jag började har spridit sig över hela golvet. Här och där ligger mina ord utfläkta. Ingen kan se. Alla kan se.
Så här vill jag inte ha det.

Jag måste börja om. Inspirationen måste återvända. Hela kvällen har jag läst vad jag skrivit. Om och om igen. Kastat om ordningen och vänt och vridit på scener. Inget känns helt OK.

Jag har kört fast. Blytunga tankar berättar att jag inte kommer att klara det. Det blir aldrig nåt resultat.
Sängen lockar med frestande erbjudanden. "Kom och lägg dig. Sov och dröm om din bok. Det löser sig."

onsdag 22 september 2010

Skogstokig

Du finns därute. Jag vet och jag längtar. Varje dag önskar jag att jag hade mer tid för dig.
Jag vill vara nära dina dofter, ditt lugn, ditt stora men omhuldande väsen.

För mig är du lycka och glädje. Du skänker mig lugn i en tillvaro som är svår att handskas med.
Jag andas de djupa andetag som får mig att komma till ro. De jag inte förmår mig att ta utan dig.

Dina färger, dina ljud. Allt andas hemma och tryggt. Hos dig kan jag slappna av och släppa allt. Jag kan gömma mig i dig. Låtsas att det bara är du och jag.

Du blåser i mitt hår och smeker mitt sinne. Alla mina sinnen är på topp när jag är med dig.

Älskar dig du stora, härliga skog!

Lurad

Minstan: Mamma, får jag låna din dator? Mmm, får du väl. En liten stund, svarade mamman, sittandes alldeles genomsvettig och flåsande på en motionscykel.

Dottern svischade förbi och kom tillbaka med ett par hörlurar. Jag tar dom här så slipper ni höra, meddelade hon svettiga mamman. Det brukar vara alldeles hemskt hemsk musik till de spelen hon brukar ägna sig åt så det var ju omtänksamt tänkte mamman.

Några minuter senare hörde mamman - mellan öronsusningarna som kom sig av ansträngningen - att någon sjöng för fulla muggar. Spotify. Tur att hon tog på sig lurar!

Jag har gjort en deal

Ska jag vara riktigt ärlig så kanske det inte räknas som deal när man bestämmer allt själv. Eller vad säger ni?

I alla fall, jag (aka satkärringen i förra inlägget) sa till resten av familjen vad som gäller i fortsättningen. Råkade säkert informera grannarna 100 m bort också, den pipan jag använde då går inte av för hackor.

Kortfattat löd det så här; "OK, då gör vi så här... Jag sköter ALLT här hemma, ni behöver inte göra nånting hädanefter. Jag kommer inte att göra nåt för er heller. Det blir inget skjutsande eller fixande. Köpa kläder? Kanske. Mat? Jo, men det blir väl ingen förändring mot innan. Men... Ni ska få se vilken underbart trevlig mamma ni kommer att få när jag inte har tid över till nåt annat än att passa upp på er. Men det gör väl inget? Bara ni har det bra!"

Konstigt nog såg de inte alls glada ut över att slippa sina ålagda sysslor. Gissningsvis såg de framtiden för sig.

Nä, nu räcker det! Mina (OK, våra) ungar har alltid (nästan) ställt upp och skött det mesta här hemma. Jag och maken har handlat och lagat mat, det mesta andra av hushållsarbetet har de skött med den äran. Nu är det helt plötsligt förändring i de blåsande vindarna.

Tre av dem har börjat på nya skolor och har längre dagar. Ett har börjat jobba och är också hemma sent. Lillingen? Ja, hon är som hon är. Familjeråd krävs. Nya scheman ska läggas. Och följas. Annars är den där hemska här för att stanna och det vill jag inte.
Även om hjärtfrekvensen var i stil med den efter ett tufft träningspass så tar jag hellre motionen för att uppnå den.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 21 september 2010

Vem är hon egentligen?

Det finns en satkärring som envisas med att hålla sig hemma hos oss. Så fort hon ser ett barn måste hon säga nåt negativt. "Varför har du inte plockat undan dina kläder? "Varför ser det ut som ett bombnedslag på ditt rum?" Sånt tjat är det hela tiden. Hon blir värre för var dag. Idag hann hon inte ens säga hej innan det sprutade gnäll ur munnen på henne.

Det värsta är att hon sänker stämningen brutalt med sin blotta närvaro. Ingen av oss i familjen vill ha henne där, allra minst jag. Vad ska jag göra för att bli av med henne? Nästan varje morron vaknar jag och tänker att "Idag ska hon minsann inte få komma in."
Tre minuter senare är hon där, jag hinner knappt stiga upp innan hon uppenbarar sig.

Hon hittar alltid en anledning till att spy galla över familjen. Sällan finns det nåt positivt att dra fram. Varför är hon på detta viset? Gör vi nåt fel? Vi kanske inte bryr oss om henne tillräckligt?

Jag vet att hon skulle vilja ändra sig. Hon vill flytta långt bort. Anledningen till att hon finns kvar är att hon inte har krafter nog. Hon kan inte bryta beteendet utan hjälp. Hon suger sig fast. Satkärringen.

Utmaning 21/9 Anledning

måndag 20 september 2010

Börjar väl med att möblera om då

Nu ska jag ju skriva mer. Eller hur? Ja, ska alla svara i kör nu. Va? Hör inget! Jaaaaaa!!! Tack, det var bra.

Igår när jag skulle kolla in i sonens näste där han har sin älskling så hittade jag det. Skrivbordet. Nej, han är inte en sån som binder sina flickvänner och gömmer dem i källaren. Tror jag. Han har inte ens nån. Varken flickvän eller källare om jag tänker efter.

Nej, det var i garaget där han pysslar om hästkraftsfullproppade bilar. Han hade rensat och hittat ett bord han skulle slänga ut. Det tar jag! sa mamsen snabbt. Inga protester. Han vill väl få plats med ytterligare nån växellåda eller nåt, förstås.

Nu ska det möbleras om i vårt sovrum och där ska jag fixa en skrivhörna som bara är min. Där ska jag dra mig undan på kvällarna när resten av familjen sitter och blir depraverad av nån dålig såpa på TV-skrället. Ska bli skönt att slippa sitta i sängen och svettas floder på låren. Värmekällan är i detta fallet datorn, tro inget annat.

Lite smärre justeringar krävs men det blir nog bra. En nystart.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Vilket slut kommer först?

Utmaning 20/9 - Slutkläm

Jossan tittar på mig med förakt i blicken. Den långa luggen döljer det mesta. Inte för att skona. Tillfälligheternas spel ger och tar. "- Vad menar du?"

"- Jag menar helt enkelt att jag tycker du bär dig bedrövligt åt. Du klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. Det finns nåt som kallas medkänsla, har du hört talas om det?"

All min energi går åt till att behärska mina känslor, tränga tillbaka det spontana agerandet. Egentligen skulle jag vilja skrika och ruska om henne tills hon fattar vad jag pratar om. Inte för att jag vet varför det skulle hjälpa. Hon är en butter, sur unge som tycker att hennes morsa är den mossigaste som finns.
Än så länge minns jag hur det var. Trots det så varken vill eller kan jag förstå hennes beteende. Inte i detta som jag nu känner är bland det jobbigaste som hänt mig sedan jag blev förälder.

Telefonsamtalet som startade det hela kom från hennes klassföreståndare. Mentor heter det visst numera, men vad spelar det för roll? Mentor... Jojo. Det jag fick höra var inget som en förälder önskar sig, om det så skulle kommit från kungen själv.

Jossan har tydligen slagits med en av tjejerna i parallellklassen. Inte bara slagits som i puttats, utan sparkat henne i magen och rivit sönder hennes kläder och skolböcker. Jag fattade inte vad läraren sa först. Hade hon verkligen ringt till rätt mamma? Jag satt tyst och lyssnade på vad hon hade att berätta.

Slutklämmen kom efter nästan en halvtimmes svada. Jossan har haft det här beteendet länge och om hon inte bättrar sig kommer skolan att kontakta socialen för att få hjälp. Då blev jag rasande! " - Varför har ni inte kontaktat mig tidigare?" röt jag i luren. "Om inte jag som förälder får veta så har jag inte en chans att göra nåt eller hur?"

Det blev tyst i andra änden. Mentorn visste nog inte vad hon skulle svara på det självklara. Jag avslutade samtalet med att säga att jag ordnar detta och sen hör jag av mig.

Nu sitter jag här. Min slagskämpe till dotter försöker ignorera mig så gott det går. Hur ska jag på ett bra slut på det här?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sunday rainy sunday

Kärajestanes vad mycket (o)ljud det kan vara i ett omklädningsrum fullt med 8-åriga tjejer. Mina öron ville inte vara där. Inte min oroliga själ heller.
Jag gjorde trots det min moderliga plikt och stannade kvar tills fotbollskläderna var på. Snabbt som ögat begav jag mig sen ut i det befriande ösregnet. Hämtade regnkläder i bilen och stålsatte mig.

Första matchen i hennes liv. Målvakt. Den mest utsatta platsen av dem alla. Jag känner min dotter väl. Vet hur hon fungerar. När det går henne emot så blir det ihopbrytande av stora mått. Egentligen ville jag slippa se. Åka med den större på andra matchen. Nä mamsen, ställ upp. Bit ihop.

Det blev storstryk. Inte lillans fel men det tyckte hon. Jag försökte förklara att det måste till laganda. Alla måste hjälpas åt. Det går inte an att stå och prata eller rätta till håret med blicken bortvänd från bollen. Vilken tur att det finns människor med bättre tålamod än jag. Som kan ta sig an ledarskapet utan att bli skogstokig. Som tar ungarna för just det de är. Små tjejer som precis börjat spela.

söndag 19 september 2010

Gör min röst hörd

Ruskar paraplyt
Stiger in från det våta
Min åsikts samlade droppar sprider sig
Några stänk av min rättighet gör skillnad

Bordet är fullt av möjligheter
Jag plockar av det jag nyss bestämde mig för
Några steg till
In bakom skärmen och gör min röst hörd

I tysthetens knappa rum slickar jag tre kuvert
Det gula blir så och så där blir det blå
Det tredje får bli på det viset
Lämnar över min önskan med stolthet i stegen

Jag har gjort vad jag kan
Nu är det bara resten kvar

Välkommen in i min nya kupa!

Samtidigt som jag bestämt mig för att koncentrera min värdefulla tid - den som "blir över" och som jag ser till att skapa på egen hand- till att skriva, så taggar jag ned min offentliga blogg. Nu ska det skrivas bok!
Har ni hört den förut?

I vilket fall som helst; jag flyttar Etties bikupa hit, till en ny adress för att inte råka kommentera som den offentliga. Nu kan jag slappna av och skriva mer fritt.

Samtidigt blir det lättare att kommentera hos er så jag hoppas kunna förbättra mig på den fronten.

Jag skulle bli väldigt glad om ni som följt mig på den gamla adressen har lust att flytta med mig hit till den nya och om någon ny vill hänga på så är du naturligtvis också välkommen!

torsdag 16 september 2010

Tala inte om det

Åtta år och ensam utan dig. Du fanns inte hos mig på min dag.
Någon sa att du inte mådde bra. Att du måste vila.
Det är nåt med psyket sa dom.
Vi skulle fira min födelsedag. Bara jag, min bror och pappa.
Pappa firade med öl.
Jag firade inte alls. Jag tittade på gubben på ölburken och tänkte på dig på sjukhuset.

Det finns ett tal, en födelsedag, jag inte vill minnas.

tisdag 14 september 2010

Glödande känslor

- Man kan nästan tro att det är du som är den som mår sämst av det här! Milla blängde ilsket på Morgan. Det brände och sved i henne. Allt han hade sagt åkte berg- och dalbana i blodomloppet. Det kändes som att hon skulle spy. Kräkas upp allt det som ville ut. Alla hårda ord han hade kastat tillbaka på henne.

Morgan vände sig sakta om och såg på henne. Hon såg så ynklig ut där hon stod och sprätte i gräset som en ilsken häst. Klar att ge sig ut i strid. Igen. Han drog efter andan.

- Milla... när ska du förstå? Det är inte jag som gör dig illa, det är du. Och det är du som gör mig och barnen illa, du strävar efter nåt vi aldrig kan ge dig. Du vet inte vad du vill, hur ska då vi klara av att hjälpa dig? Jag fattar inte vad du tycker att jag ska göra. Barnen förstår inte varför du är arg på dem. De börjar bli rädda för att vara ensam med dig. Fattar du hur illa det är?

Han känner hur han glöder av återhållen ilska, han vill skrika rakt ut och springa därifrån. Tänk att äntligen få slippa allt det här. All oro för hur det ska vara när han kommer hem. Vad barnen ska berätta för honom. Han är så trött.

lördag 11 september 2010

Ett vänligt val

Idag när jag var ute och gick så var det annorlunda i "min" lugna skog. Det var plötsligt människor överallt. Lingonplockare, troligtvis. Med sin närvaro störde de min tillvaro, den  blev inte som den brukar. Det jag förväntar mig av mina skogspromenader ställdes lite på ända.

Jag kände att det växte en liten tagg av irritation. En invärtes suck av "ååååh, varför kan man aldrig få vara ifred?"
Närmade mig en bil där de höll på att plocka in lingonhinkar. En liten kille i 3-årsåldern hoppade fram och ropade ett glädje-Hej. Hela han sken. Jag sa hej tillbaka och blev lite vänligare till sinnes på köpet.

Efter en stund såg jag en kvinna som gick och letade kantareller (antog jag med ledning av var och hur hon tog sig fram). "Hmmm, vad gör hon här vid vår väg?" Kvinnan gav mig ett varmt leende och ett hej. Återigen svarade jag med samma mynt.

När jag gått förbi henne såg jag nåt som lyste upp diket. Innan jag hann tänka så vände jag mig om. "Letar du efter kantareller?" frågade jag. "Ja", sa hon och såg frågande ut. Jag pekade mot diket och visade henne de gyllene svamparna. "Vad gulligt av dig" sa kvinnan.

Jag gick vidare och kände mig nöjd, glad och gullig.

Aldrig ensam, alltid ensam

Nog är det en träffande text? Jag kunde den rätt bra första gången jag hörde den. Hjärtats igenkännande?

Förvandlad och försvunnen

Det var för tre dagar sedan det hände. Milla såg på Morgan och kunde inte riktigt se vem det var. Han hade precis sagt nåt som hon inte förstod.
- Vad sa du? frågade hon.
Han upprepade det han just sagt och som i en långsamt uppspelad repris såg hon hur han löstes upp i kanterna och blev nån annan. En främling satt i hennes favoritfåtölj och rabblade ord hon inte förstod. Hon ville inte höra. Vem vill lyssna på en vilt främmande människas hårda ord om "rycka upp sig, ta sig i kragen och se framåt"?
Milla vände blicken mot fönstret, resten av hennes sinnen såg till att stängas igen. Där ute flög ett stråk av gäss. Plogade sig fram med blicken redan i söder.
De ser framåt, tänkte hon när förlamningen släppte. Vid det laget hade både gässen och Morgan förvunnit för längesen.

Milla satt ensam kvar i stugan. Hon lyssnade både utåt och inåt. Lika tyst överallt.