torsdag 21 januari 2010

Andnöd

Som en skogstjärn med spegelblank yta.
Så är det att vara hos dig.
Du är min trygghet. Min värld.
Ingen jordbävning av passion som stör.
Inga stora vågor. Små krusningar.

Ser bort mot andra sidan.
Där borta finns nåt nytt.
Kliver i. Vattnet smeker min kropp.
Blicken är stadig. Vad är det som lockar?
Något drar mig dit.

Solen går i moln. Det mörknar.
Vad är det som händer?
Vart är jag på väg?
Vattnet känns kallt och farligt.
Vinden sätter fart på den blanka ytan.
Ger sig inte. För mig framåt.

Vill inte längre. Försöker vända om.
Strömmar av vatten tar mig. Nedåt.
Tjärnen blir ett hav. Stora vågor av fara.
Ned, ned, under ytan.
Försöker skrika. Får vatten i munnen.
Kan inte andas.

Hör dig ropa. Kom tillbaka!
Trampar vatten. Försöker simma.
Tung i kroppen. Hjärtat bultar.
Vill trygghet igen. Saknar det blanka.
Vågorna ger mig andnöd. Hjälp mig hem.
Andas med mig.

5 kommentarer:

  1. Tyckte om bilden av skogstjärnen. Var väl inte riktigt med på metaforiken när tjärnen blev ett hav.

    SvaraRadera
  2. Dramatiskt och vackert! Hoppas de hittar tillbaka till varandra.

    SvaraRadera
  3. Man kan riktigt se hur hon kämpar i vattnet.

    SvaraRadera
  4. Mycket vackert och dramatiskt.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!