måndag 18 januari 2010

Halka efter

Förbindelsen mellan hjärna och fötter är oändligt sliten.
Som kluvna hårtoppar väntar de på saxen.
Röra sig framåt. Klättra upp.
Omöjligt att genomföra. Stegen är tunga.

Telefonen ringer. Ilskna signaler.
Vill inte. Kan inte. 
Hjärtat dunkar. Magen värker.

Låt mig vara. Vill vara här. Ensam.
Orkar inte följa strömmen.
I min egen takt halkar jag efter.

Så får det bli. Svänger av motorvägen.

Stiger av.

7 kommentarer:

  1. Den där känslan, med dessa något lösryckta fragment, ofullständiga, men ändå helt tillräckliga...Jag är där också ibland.

    SvaraRadera
  2. Ja så fungerar tankarna, flyger hit och dit, ofullständiga, logiska ibland... ologiska ibland.

    SvaraRadera
  3. Gillar din beskrivning av hur det känns när man inte hänger med.
    Funderar lite på första raderna, att kopplingen mellan fötter och hjärna behöver toppas med saxen. För att sedan växa ut med ny kraft antar jag? Kanske måste den slitna tråden kapas, genom att låta fötterna stanna. Stanna upp, låta läka i stillhet.

    SvaraRadera
  4. Ja ibland vill man verkligen halka efter i sin egen takt.

    SvaraRadera
  5. Är det motorvägen eller livet och karriären som du svänger av ifrån? Bra bildspråk tycker om dikten.

    SvaraRadera
  6. Låter skönt att kunna svänga och stiga av för att nå ifatt sig själv.

    SvaraRadera
  7. Dags för en andhämtningspaus - att ladda om batterierna... Känner igen tankegångarna.
    Bra skrivet!!

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!