fredag 29 januari 2010

Lakan

Längst in i det dunkla hörnet bredvid köksingången är Henkes plats. Han är sorten som vill ha koll på vem som kommer och går. Ryggen fri.

Har man levt stora delar av sitt liv i skuggan av en opålitlig bror så lär man sig snart att vara vaksam. Att se om sitt hus och skydda sig mot det okända. Se till att inget är okänt, helt enkelt. Lära sig av misstagen.

Han kliver ut från Billie’s och ser sig oroligt omkring. Han har tagit en långlunch med isterband och en stor stark. I sällskap med den han föredrar framför andra, sig själv.

Han drar upp blixtlåset i jackan och svänger av mot hamnen. En snabb blick på klockan och sedan vidare. Det är gott om tid. Han vill inte komma för tidigt. Vill inte verka alldeles för ivrig. Magnerverna är precis så där lagom i oordning och adrenalinet pumpar. Mer och mer ju närmare han kommer. Vågorna som slår mot kajkanten är som viskande löften.

Henke viker runt hörnet. Där står bilen. En flådig Merca. Självklart, vad annars? tänker han med ett flin. Nico skulle liksom inte göra sig i en Skoda. Han ser bilden framför sig. Nu skrattar han nästan högt för sig själv.

Skärp dig, för fan, Henke. Det är inga småglin du har att göra med. Han stramar upp sig och går fram till soffan som står vid husväggen. Sätter sig och väntar.
Telefonen ringer i hans jackficka. -Ja? svarar han när han känner igen numret. Typiskt att det måste gå till som i en dålig gangsterfilm. Det är väl för fan bara att kliva ut Mercedeshelvetet!

Nico gör sig ingen brådska ut ur bilen. Han öppnar dörren och liksom drar sig upp i en enda rörelse. Han är smidig och Henke kan inte låta bli att tänka på hur ont det skulle göra att bli träffad av hans benspark. Nico är en jävel på kampsport, det har han både hört talas om och sett med egna ögon.

Det här är idiotiskt, tänker han nu. Varför i helvete har jag gett mig in på detta? Henke vet varför. Pengar. Hans bror behöver hjälp och då kommer Henkepenke springande som vanligt.

”250 lakan, brorsan. Fattar du? Jag är skyldig järngänget det. De skiter fullständigt i att jag sitter på kåken och inte kan fixa det. De vill ha det nu. Direkt. Du måste hjälpa mig!”

Han kommer att få betala för detta, det vet han. Någon gång. Om en dag eller ett år. Det går som en rysning utefter ryggraden när han ser det framför sig. Straffet för misslyckandet blir hårt. Det här gänget ser inte mellan fingrarna. ”Take no prisoners” är ett uttryck som passar på Nicos gäng. Hellre göra sig av med problemet än ta gisslan. Ju snabbare desto bättre.

10 kommentarer:

  1. Åh, hjälp! Hoppas han kommer undan med livet ibeh¨ll! Du skriver bra!

    SvaraRadera
  2. Jag undrar hela tiden vad som ska hända, känner en spänning i texten. Jättebra! Roliga detaljer, som t.ex "I sällskap med den han föredrar framför andra, sig själv".

    SvaraRadera
  3. Jättebra text som jag gärna läser mer av.

    SvaraRadera
  4. Tycker inte meningen "vågorna slår mot kajkanten som viskande löften" passar in i texten. Viskande löften låter positivt, som om han ska träffa en älskad kvinna istället för några hänsynslösa gangsters. Spännande text.

    SvaraRadera
  5. Vill läsa mer... Gillar att han här fortfarande verkar vara tillräcklig o-ingrötad i denna värld för att ännu kunna reta sig på de klichéartade beteendet - "Typiskt att det måste gå till som i en dålig gangsterfilm. - - -"

    SvaraRadera
  6. Min första tanke på lakan gällde också pengar men jag hade inte kunnat få till denna spännade inledning. Trodde också att det var en träff men blev tveksam när han kom till kajen ;-)

    SvaraRadera
  7. Bra text med spänningsmoment och dialogen till sig själv.

    SvaraRadera
  8. Skön text, får lite bilder av Sökarna i huvudet.

    SvaraRadera
  9. När kommer fortsättningen ?

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!