torsdag 4 februari 2010

Böna

"Snälla, kan vi inte sätta oss och prata om det?"
Morgan ser på Millas rygg där hon står vid fönstret. Som skuggan som sedan länge vilar mellan dem avtecknar hennes ryggtavla sig mot ljusrektangeln. Gårdslyktan, det enda ljuset på mils avstånd, sprider sitt sken så gott den kan. I mörkret på landet sitter Morgan och Milla. Ensamma med varandra. Inga barn som stör. Ingen telefon som ringer. Dator är bara inte att tänka på.

Nu är det de som gäller. Milla och Morgan. De två ska samla ihop det som en gång förde dem samman. Samla ihop smulorna till en hög och baka nytt av det som blir kvar. För visst finns det en hel del att sopa ihop? Morgan tror det. Han hoppas att Milla fortfarande tror det.

"Milla, hörde du vad jag sa?" Morgan hör den bedjande tonen i sin egen röst. Han hatar hur han bönar om att få hennes uppmärksamhet. Inte bara den avlägsna långt därute i periferin. Den som finns i mitten, den vill han ha. Vara hennes centrum, den allt snurrar kring. Bara för en stund få känna sig som den som räknas.

Milla vänder sig sakta om. Hon ser på honom med tom blick. "Kan vi inte gå ut en stund?" frågar hon. Jag behöver få lite luft.
Morgan suckar och tänker för sig själv; "Det känns som att du redan är där ute..." Han tar på sig den tjocka jackan och svarar "Visst, kom då."

De stannar på trappan. Ser på varandra. Det är så mörkt. Ljuset från lyktan tar slut strax utanför staketet.
"Vart vill du gå?" frågar Morgan. Milla rycker på axlarna. "Kvittar."
Han tar hennes hand och håller andan medan han väntar på hennes reaktion. Hon låter den iskalla handen ligga kvar i hans svettiga. De svänger av åt vänster, ut på den lilla skogsvägen. Tysta går de in i mörkret tillsammans. Ut i det okända.

4 kommentarer:

  1. Åh, hoppas hoppas det ordnar sig för dom! Det är känslan jag får.
    Jag gillar formuleringarna om skuggan och om smulorna som det ska bakas nytt av. Fin text.

    SvaraRadera
  2. Sååååå vackert och finstämt. Jag vill veta hur det går!

    SvaraRadera
  3. När jag läser detta så får jag en känsla av att Milla stängt av redan - bestämt sig och egentligen bara väntar på att hitta rätt läge att avsluta.... Morgan lever på hoppet, men...
    Iom att jag får denna mer ödesdigra känsla så blir rörd på så sätt att jag vill helst "inte läsa mer" - ur aspekten - jag vill inte vara med när hon måste fälla bilan (om det nu blir så)... Och då har du ju (för min del) förmedlat en känsla/stämning väldigt starkt.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!