lördag 6 februari 2010

Mina är kvar och jag vill dem väl

Igår hände - ännu en gång - nåt som inte får. Inte ska. Hända. Men det gjorde det.
Ett barn i mina barns närhet är borta. Segnade ner och lämnade detta liv.
Känslorna som kommer är starka. Jag kände honom inte. Vet vem han var. Hälsar på hans föräldrar i affären. Syskon på dagis med mina ungar. Förr. I en annan värld.

Det blir så nära. Så påtagligt. Det hemska kan hända. Nu eller imorgon. Någon gång.
Det kunde vara någon av mina. Kramar är viktigare än nånsin. Hårda ord sväljs ned.
Ett uteblivet svar i mobilen känns hemskt. Var är du? Varför svarar du inte direkt?
Älskade barn. Lämna mig aldrig.

Låt mig gå först. Som det ska vara. Äldre före yngre.

2 kommentarer:

  1. Man har skygglappar tills någon i ens närhet drabbas.Det är så det brukar vara.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!