tisdag 9 februari 2010

Skattkarta

De går tysta en lång stund. De stora granarna viskar med sina barrklädda grenar. Mörkret är så stort. Milla går i egna tankar och hoppar till när Morgan börjar prata.

”Det är så svårt att veta var jag har dig. Ibland önskar jag att jag kunde hitta en skattkarta som visar precis hur jag ska göra. Vart jag ska gå. Under vilka stenar jag ska leta.” Han suckar tungt och stannar. Han tar Millas båda händer och tvingar henne att vända sig mot honom. Trots att det är mörkt kan hon se hans ögon. Hur förtvivlade de är.

Hon älskar honom så mycket. Han är den enda som kan få henne att må riktigt bra. Men jag vet inte om jag kan berätta, tänker hon. Jag vet inte hur.

”Milla, jag orkar snart inte mer. Jag har försökt att hålla mig på min kant och låta dig vara ifred. Jag vet att du har problem men du säger ju aldrig nåt. Jag är så förbannat rädd. Är det nåt med oss? Har jag gjort nåt? Du måste prata med mig. Fattar du inte det?” Han hör själv hur hans röst förändras i takt med att hans frustration växer. Han låter arg.

Det suger till i Millas mage. Hon är också rädd. Livrädd. Allt det hon har hållit inom sig så länge. Hon vet att det vill ut. Det måste ut. Det är det enda sättet att gå vidare. Hon fattar. Allt fattar hon. Förnuftet resonerar med henne, ständigt och jämt är hon där och frågar. Svaret är glasklart; Berätta! Hjärtat sitter på andra sidan och vill vara med i diskussionen. Det skriker; Nej! Säg inget. Låt det vara. Milla är så trött. Trött på att hålla masken. Trött på att låtsas. Styrkan, tuffheten, allt det där som hon visar utåt. Människan som hon inte är. Hon vill inte längre. Orkar inte vara stark. Hon vill bara släppa, låta allt komma. Hon ser upp på Morgan och säger tyst ”Jag fattar. Men det är inte så lätt.”

”Vem faaaan har sagt att det ska vara lätt? Livet är inte lätt. Ibland måste man suga tag i saker och ting och se till att lösa det. Jag finns här för dig. Har du missat det?” Han vill ta tag i henne och ruska om. Skaka tills hon skriker. Inte för att han vill göra henne illa utan för att han önskar att hon ska reagera. Att hon ska vakna och inse att han är där. Redo att hjälpa. Vad det än är som Milla bär på är han beredd att stå vid hennes sida. Bara hon kunde ge mig nån ledtråd som visar mig på rätt håll.

”Jag känner mig helt tappad på känslor” mumlar han nu. ”Jag älskar dig men jag vet ta mig fan inte hur det här ska funka. Kan du inte prata med mig så måste du söka hjälp på annat håll. Jag klarar inte att hålla uppe vårt liv alldeles ensam. Barnen blir lidande. Hela förbannade livet blir lidande!” Nu tar han tag i Millas axlar och gör precis det han tänkte. Han skakar henne med ilskan sprutande ur munnen.

7 kommentarer:

  1. Mycket starkt o spännande, o jag känner faktiskt igen mig så mycket i Milla, så det griper verkligen tag. Du måste fortsätta skriva! Men meningen;" Hela förbannade livet blir levande!" Menar du lidande i stället?

    SvaraRadera
  2. Tycker mycket om början med dom viskande granarna, det är en bra bild. Men Morgan upprepar sej, kanske yxa bort lite;-)

    SvaraRadera
  3. Jag blir medryckt i historien på ett bra sätt (fastnar mer än jag var beredd på i texten) men börjar vilja skaka ur Milla va fasen det nu är hon ska säga, en gång för alla :-) Tålamod vet du... Håller med Lillemor oxå.

    SvaraRadera
  4. Lillemor och Escargot - ni har en klar poäng, han är lite tjötig :-)

    SvaraRadera
  5. Jag tycker du kan låta Morgan vara tjatig, det ger ett verklighetstroget intryck.
    Att du inte avslöjar Millas hemlighet är helt rätt, jag blir så nyfiken så jag nästan vill ruska om dig för att få fram fortsättningen. ;)

    SvaraRadera
  6. Tycker samtidigt att Charlotta har en viktig poäng i att det kan förstärka ett verklighetstroget intryck gällande dialogen... klok reflektion.

    SvaraRadera
  7. Jag tycker också Morgan kan få vara tjatig. Jag känner igen mig i honom, man vill bara få fram det där som gömmer sig.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!