fredag 12 februari 2010

Stryka medhårs

När det går upp för Tompa att det kommer att lösa sig för honom förvandlas han. Hans ögon får en annan glans och han sträcker på sig. Hållningen blir stolt. Återigen är det nån annan som får fixa det han ställt till med. Det är hans bror som tänker det, han själv ser det inte på det viset. Han är så van vid att bli struken medhårs att det liksom inte finns nåt annat sätt. Han kommer att få sin vilja fram. Som alltid.

Henke känner hur det knyter sig i bröstet på honom när han ser sin bror förändras. Han erkänner för sig själv att han faktiskt njutit av att se honom våndas. Nu när han blir den gamla vanliga brorsan så är ilskan tillbaka. Nerverna krullar sig under huden. Vänta bara, tänker han. Din tid kommer.

”Jaha, vad sa de då?” frågar Tompa. Henke blänger på honom och sätter fingret mot tinningen. Vrider om. ”Är du helt jävla puckad? Jag tänker inte sitta här och berätta ingående detaljer för dig. Se dig omkring.”

Tompa höjer på ögonbrynen. Han ser ut som att det först nu går upp för honom att de sitter i besöksrummet på anstalten. Flera vakter står utplacerade för att hålla koll på vad som händer. Säkert också försöka höra vad som sägs.

”Nä, det har du rätt i. Vet inte vad jag tänkte.”

”Om du tänkte menar du?” Henke skulle helst av allt lyfta från stolen, slänga ifrån sig luren och bara försvinna därifrån. Bort från fängelset och brorsan som får honom att bli sån här. Aldrig mer behöva se honom. Men han har ju lovat. Bara en gång till.

”Jag ska greja det jag lovade. Nico har sagt vad han vill att jag ska göra för att du ska bli fri. Mer behöver du inte veta just nu.” Nu ser Tompa nästan lite skamsen ut. Finns det trots allt nåt därinne som bryr sig om nån annan? Henke reser på sig efter att ha hängt tillbaka luren i klykan, ser en sista gång på sin bror innan han går därifrån utan att med en min röja vad han egentligen skulle vilja göra med honom.

Ljuset utanför anstaltens dörrar bländar honom. Solen har äntligen kommit fram efter två veckors regnande. Knappast ett tecken jag kan lita på, tänker Henke och sparkar till en sten. Han tänder en cigg och går mot bilen. Den skitiga Golfen håller knappt ihop men startar på första försöket. Alltid något. Han drar upp volymen på bilradion, lyssnar på den sorlande reklamen och slagdängorna som spelas om och om igen. Man kan tro att de bara har 10 låtar att välja på, muttrar han för sig själv innan han stänger av igen. Han sneglar på mobiltelefonen. Dags att ringa Jonas.

3 kommentarer:

  1. Mycket levande beskrivet, och ändå hoppfullt.
    Bra skrivet

    SvaraRadera
  2. Kommer han att lära sig nån gång, Tompa? Det känns som att de kanske borde pratat lite längre med tanke på att de kanske har begränsad tid att träffas varje vecka men de kanske har sagt allt som behöver sägas redan. Spännande att läsa och följa!

    SvaraRadera
  3. Tyvärr har jag ju inte hängt med från början, får försöka ta igen det vid tillfälle. Trovärdig dialog. Gillar ditt lite dröjande sätt att skriva.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!