lördag 21 augusti 2010

Brinner utan hud

I morgonens bleka ljus vaknar min sorg till liv. Jag känner blodet som långsamt och med möda tar sig fram. Varje cell för med sig en saknad utan ord. Huden brinner av längtan efter dig.

Långt borta ser jag ljuset sakta närma sig. Litet och svagt men större än igår. För varje dag växer tilltron till ett återbördat normaltillstånd.

Innan du försvann var det vi. Nu är du borta, hur ska det kunna bli normalt? Vi är Jag nu. Aldrig detsamma igen. Elden brände hål i mig. Du blåste ut askans glöd och gick vidare.

Blåsorna svider. Vattnar sig och sprider variga tårar över min sargade kropp. Ögonens salta tårar vill dit och läka. Läka de fläckar som saknar hud, där det gör som mest ont. Mitt hudlösa, blottade hjärta skriker efter dig.

4 kommentarer:

  1. Smärtsamt men också med hopp! Tycker allra bäst om den första meningen!

    SvaraRadera
  2. Gör ont att läsa... så kan det kännas.

    SvaraRadera
  3. Vilken sorglig text! jättefin

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!