torsdag 30 september 2010

Krypin kryp ut

Motmedel mot äckligt, otäckt, förbaskat kryp i kroppen är på väg att anskaffas. Vi ska bygga en friggebod! Vi har pratat om detta länge och huvudmålet (åtminstone för den som sitter på andra sidan köksbordet) är en bastu. För mig är det ett andningshål. Ett ställe att smita undan på.

Tänk... *drömmer mig bort*... Ta med den bärbara och en kaffetermos, gå ut i stugan. Tända några ljus och bara sjunka in i skrivandet. Eller för den delen; läsandet.

Det är inte lika lätt till att bara rycka upp dörren och trampa in på mitt revir om man måste ta på sig och bege sig ut. Kanske låter de bli. Gränssättande från början ska det bli. "Nu går jag och jobbar" blir frasen när jag ska ut till mitt krypin. Och därmed basta!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tömma torget

Vem vill lyssna på sanningen?
Versioner av sanningen.
Det finns alltid - minst - två sidor.

Skvaller och elakt förtal.
Förnamnet på den företeelse som är så vanlig.
Tugga människokött.
Se ner på sin nästa.
Döma och fördöma.

Ni vet känslan där man vill ställa sig på torget och skrika; "Ni har inte en aning om hur det verkligen ligger till!!!" DEN känslan har jag nu.
Om jag skulle göra det så skulle säkert alla närvarande utrymma platsen och bege sig långt därifrån. Ingen vill egentligen veta. Har man blundat så länge kan man blunda lite till. Både med ögon och öron.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Utbudet av vackra människor är stort

Har ni tänkt på att i alla annonser för dating är personerna på bilderna otroligt vackra? Vad är det då för fel på dem, undrar man ju genast. Om de nu måste använda såna tjänster, menar jag. Egoister? Martyrer? Konstiga böjelser?

Jag fattar att det är anlitade modeller och att de säkert inte är singlar alla gånger, men varför så himla snygga allihop? Är det verkligen verklighetsförankrat? I min värld brukar såna människor kunna välja och vraka.
Fast det är klart, de kanske inte hittat nåt bland de människor de träffat på? Bara vrak, inga val?

Visst är det viktiga saker att fundera på en gråtrist torsdagsmorgon?

onsdag 29 september 2010

Jag är multimiljonär

... och jag skulle vilja köpa 17 bilar NU. På stört. Men  eftersom ni inte verkar intresserade av att ödsla lite försäljarknep och tid på en kvinna i sina bästa år, iklädd snickarbrallor och oljig tröja, så går jag väl över gatan till värsta konkurrenten. Bye-bye!

Just så skulle jag vilja säga till de icke-serviceinställda människorna vi råkade ut för idag när vi kikade in på bilaffären som numera är Geelyfull. Där skulle de få sitta med sina långa näsor och aldrig någonsin kunna glömma vad de missade. Hah!

Nu har jag inte ens pengar till en liten minileksaksbil - har precis betalat månadsskörden - så det är inte troligt att det händer, men tänk er känslan!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det här ropar till mig!

Idag har Skrivpuff en inspirationskälla som borde kunna passa mig som hand i handske. Som drottningbiet i kupan. Hela min existens bygger på detta. Surrande.

Från minsta lilla petitess till de stora frågorna, allt tål att surras om. Det är därför jag har min kupa. Mycket surr i kupan blir det emellanåt. Däremellan surras det mest i mitt eget huvud. Ibland kombineras det.

Just nu sitter jag på jobbet och ska egentligen göra annat än att surra men eftersom vissa saker s(n)urrar utan att jag står bredvid så sitter jag här ändå. Javisst, jag sitter ju här. I bikupans världs. I Ettie Bee:s värld.

Surrsurrsurr...

Tunnel lång som själva livet

Vad ska jag göra med dig?
Du försvinner mer och mer.
Samma visa om och om igen.
Du glömmer och pratar om.
Du skäller på allt och alla.
Ingen tycker om dig. Alla hatar dig.
Du tror att det är sant.

Du vill inte leva längre.
Kan jag förstå.
Kan jag inte acceptera.

Vad ska jag göra?
Vem ska hjälpa mig?
Fyrtio år i en lång tunnel.
Små ljusglimtar från taksprickor.
För små för att kunna lysa upp.

Vem ska visa vägen?
Ljuset? Finns det?
Vad är det?
Är det bättre eller sämre?

Vem vet?

måndag 27 september 2010

Inte avslöja...

Tror att jag håller på att bli knäpp. Börjar längta efter en hund. Vi har bestämt att vi inte ska ha nån mer. Man blir bunden. Kopplad. Men ååååh vad jag saknar en varm hundkropp som gör mig sällskap i soffan och skogen. Hoppas inte jag försäger mig så ungarna hör det. Vi har förresten inte råd. Inte tid heller. Eller lust. tror jag.

Förresten, nån som sett mina nycklar? Skulle gå hem och förbereda mat åt gubben som är och klipper sig. Går ju inte. Nycklarna är borta. Letar i minnet men där är de i alla fall inte!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Lyft mig eller sparka mig

Idag är en sån dag. Jag vet vad som måste till men var i hela friden ska jag få orken? Det är så svårt att hitta den ibland.

Martyren har hälsat på i helgen. Oönskad av alla tränger den sig in. I alla skrymslen och vrår. Varför?
Kan det vara för att jag hälsade på den människa som drar ner mig mest? Drottningen av martyrer. Vill inte bli som hon. Sparka till mig så att jag kan lyfta. Blicken och huvudet.

Orkar inte stå emot när jag har så ont. Giftet sprider sig och rätt vad det är hör jag henne i mina ord. Mina älsklingar får samma behandling som jag. Vill inte!

Måste samla kraft. Ta tag i saker. Alternativet är för hemskt.

söndag 26 september 2010

Grus

Där ser jag den! Asfalten skymtar fram mellan snöhögarna. Imorgon ska jag ta på mig mina gympadojor. Känna gruskornen under fötterna. Allt det som ligger kvar efter vinterns sandning. Solen ska skina och smälta snön ännu mer. Knaster kommer det att låta när jag masar mig hem från skolan.

lördag 25 september 2010

Folket samlas

Redan på långt håll kände Milla att det var nåt som var fel. Väldigt fel. Hon och Jossan hade varit på biblioteket och lånat böcker. Rättare sagt; Milla hade lånat, Jossan hade bara hängt med hörlurar på vid skivhyllan.
Nu skulle de först hem och lämna av alla böckerna - som Milla redan längtade efter att få börja läsa - sen skulle de dra vidare till fotbollsplanen. Killarna i klassen hade träning ikväll.

När de kom runt hörnet vid skoaffären såg de att det var en folksamling i andra änden av torget. Den ände där a-lagarna brukar sitta. Dit Milla inte vill gå. Hon vill inte ens titta åt det hållet. Hon är rädd för vad hon ska hitta där.

Nu känner hon att det hemska nog är på gång. När människorna där famme rör lite på sig så ser hon nåt hon känner igen. En rutig väska. En sån som pappa har sina jobbarmackor och termos i.
Den ligger på marken som en övergiven, överkörd fågel. Just så känner hon sig nu. Milla önskar att hon kunde vara den fågeln. Ögonblicket innan den träffas av bilen, när den fortfarande kan flyga. Långt därifrån.

Hon står som fastfrusen i marken. Jossan tittar på henne i smyg. - Vad är det Milla?
- Inget. Kom, vi går andra hållet istället. Hon drar med sig Jossan tillbaka runt hörnet. Just när hon tror att hon klarat det så känner hon en stickande blick i nacken. Utan att kunna stå emot vänder hon sig om. Pappa har precis fått hjälp upp från marken. Någon lyfter hans cykel och leder den mot järnaffären. Millas klassföreståndare, Peder, ser på henne samtidigt som han lutar cykeln mot väggen.

Hon vet inte om det är bra eller dåligt men hon vill därifrån fort som bara den. Innan Jossan fattar vad som hänt. Imorgon är en annan dag. Hon får ta den som den kommer. Som hon brukar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Glömda röster

Alltså va, har det inte varit ovanligt mycket valslarv denna gången? Felsorterade valsedlar. Ogiltiga som egentligen var giltiga fast det var en tolkningsfråga. Och nu - bortglömda röster! 238 st från ett enda län som bara låg och skräpade, liksom.

Vad händer med gamla, hederliga, ordentliga, lagoma Sverige egentligen?

Eller är det bara för att det hängt på så få röster det har uppmärksammats? Det kanske alltid har funkat (inte...) på detta viset fast ingen sagt nåt?

fredag 24 september 2010

Tingeltangel och mingelmangel

Mingel - blotta ordet ger mig rysningar och rodnande kinder. När man föds och blir ett barn så blygt att det gömmer sig under bordet om det finns en främmande människa i närheten, då är inte kallprat och mingel det man mest förknippas med.

Ränner man sen iväg och blir ett benrangel, en planka, med ben långa som E4:an och armar som välter allt inom 3 meters radie, då är det ännu större chans att man inte vill utsätta sig för dylika tillfällen.

Trots detta så har jag längtat dit ibland. Till det där festliga. Ytan. Flams och trams. Få blinga mig ordentligt och pråla mig som värsta påfågeln. Vara en anonym bland okända. Våga ta för mig. Stå i centrum. Gå fram som en mangel.

Benranglet har lagt på sig och fått bättre proportioner så risken att sticka ut är inte så stor längre. Tar jag på mig svart så syns det inte så mycket om jag spiller. Kanske skulle jag stå ut en liten stund?

Fast allra bäst trivs jag så här, dinglande istället. Notera understället. Jag är beredd om jag skulle bli mingelsugen!




















Läs även andra bloggares åsikter om ,

                                                                                                         

Hur många tonåringar klarar man på en gång?

Vi har varit lyckligt förskonade från tonårsproblem med äldsten (är det för att det är en han?), de två nästkommande har också klarat sig (och oss) igenom de första tre åren med bara små glidtacklingar då och då.
Nu... Ojojojojoj...

Glidarna har helt plötsligt fått små taggar som hindrar dem från att smidigt ta sig fram. Nu studsar de liksom istället. Som hårda gummibollar - mer baskettyp - kommer de tillbaka. Om och om igen. Det fräser och spottar om dem. Som om inte det vore nog så är nästminstingen redan där. Hon är bara 12 men nog sjutton var hon tvungen att vara snabb som vanligt!

Idag kom hon smygande till jobbet (mitt då...) på väg till bussen. En liten inbakad fläta önskades i luggen (skolfotografering idag = viktigt hur man ser ut). Mamsen fixade och sen blev dottern sittande i stolen. Tittade under den uppsatta luggen och frågade om hon var tvungen att vara med på gympan idag. "Varför inte?" undrade ju mamsen då.
- Jag har så ont i halsen och vi har orientering och det är svinkallt ute... (Typ 8-9º)
- Ånä, du lilla. Du hade ont igår också och då tränade du fotboll så du var helt slut och stack iväg och spelade ännu mer efter det. Då kan du vara med idag men ta det lugnt. Eller huuuuuur? Nu kikade jag under lugg för min är inte uppsatt.
- Jaha, då får jag väl gå hem och packa då... Sur blick, suck och smäll i kontorsdörren och borta var hon.
Va? Hon hade inte ens tänkt tanken att jag skulle säga nej. Grrrr...

OBS. Jag vet att det är dumt att träna när man har ont i halsen, men man kan gå, det är inte sååå farligt :-)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 23 september 2010

Dörren i ansiktet

Jaha, där smet nästminstingen in i duschen. Mitt framför näsan på mor sin. Och den morsan är inte ren och skär. Fast hennes ilska kan bli det.
Så det så!

Och så börjar hon visst sina inlägg med Jaha idag.

Lurad 2

Jaha, vad lugnt och skönt det blir när nån tar med sig den sladdlösa telefonen härifrån. Inte hör jag utifrån fabriken när det ringer på kontoret, inte.
Det är säkert ingen som vill nåt viktigt ändå. Lottomiljonär blev jag inte igår heller så Svenska spel ringer inte. Med andra ord kan det kvitta med telefonen just nu.

Tunga tankar

Huvudet känns som ett dinousarieägg. Skört men ändå fullt av innehåll. Linserna bränner sig fast på näthinnan och jag borde sovit för länge sen.

Pappershögen som låg travad så fint när jag började har spridit sig över hela golvet. Här och där ligger mina ord utfläkta. Ingen kan se. Alla kan se.
Så här vill jag inte ha det.

Jag måste börja om. Inspirationen måste återvända. Hela kvällen har jag läst vad jag skrivit. Om och om igen. Kastat om ordningen och vänt och vridit på scener. Inget känns helt OK.

Jag har kört fast. Blytunga tankar berättar att jag inte kommer att klara det. Det blir aldrig nåt resultat.
Sängen lockar med frestande erbjudanden. "Kom och lägg dig. Sov och dröm om din bok. Det löser sig."

onsdag 22 september 2010

Skogstokig

Du finns därute. Jag vet och jag längtar. Varje dag önskar jag att jag hade mer tid för dig.
Jag vill vara nära dina dofter, ditt lugn, ditt stora men omhuldande väsen.

För mig är du lycka och glädje. Du skänker mig lugn i en tillvaro som är svår att handskas med.
Jag andas de djupa andetag som får mig att komma till ro. De jag inte förmår mig att ta utan dig.

Dina färger, dina ljud. Allt andas hemma och tryggt. Hos dig kan jag slappna av och släppa allt. Jag kan gömma mig i dig. Låtsas att det bara är du och jag.

Du blåser i mitt hår och smeker mitt sinne. Alla mina sinnen är på topp när jag är med dig.

Älskar dig du stora, härliga skog!

Lurad

Minstan: Mamma, får jag låna din dator? Mmm, får du väl. En liten stund, svarade mamman, sittandes alldeles genomsvettig och flåsande på en motionscykel.

Dottern svischade förbi och kom tillbaka med ett par hörlurar. Jag tar dom här så slipper ni höra, meddelade hon svettiga mamman. Det brukar vara alldeles hemskt hemsk musik till de spelen hon brukar ägna sig åt så det var ju omtänksamt tänkte mamman.

Några minuter senare hörde mamman - mellan öronsusningarna som kom sig av ansträngningen - att någon sjöng för fulla muggar. Spotify. Tur att hon tog på sig lurar!

Jag har gjort en deal

Ska jag vara riktigt ärlig så kanske det inte räknas som deal när man bestämmer allt själv. Eller vad säger ni?

I alla fall, jag (aka satkärringen i förra inlägget) sa till resten av familjen vad som gäller i fortsättningen. Råkade säkert informera grannarna 100 m bort också, den pipan jag använde då går inte av för hackor.

Kortfattat löd det så här; "OK, då gör vi så här... Jag sköter ALLT här hemma, ni behöver inte göra nånting hädanefter. Jag kommer inte att göra nåt för er heller. Det blir inget skjutsande eller fixande. Köpa kläder? Kanske. Mat? Jo, men det blir väl ingen förändring mot innan. Men... Ni ska få se vilken underbart trevlig mamma ni kommer att få när jag inte har tid över till nåt annat än att passa upp på er. Men det gör väl inget? Bara ni har det bra!"

Konstigt nog såg de inte alls glada ut över att slippa sina ålagda sysslor. Gissningsvis såg de framtiden för sig.

Nä, nu räcker det! Mina (OK, våra) ungar har alltid (nästan) ställt upp och skött det mesta här hemma. Jag och maken har handlat och lagat mat, det mesta andra av hushållsarbetet har de skött med den äran. Nu är det helt plötsligt förändring i de blåsande vindarna.

Tre av dem har börjat på nya skolor och har längre dagar. Ett har börjat jobba och är också hemma sent. Lillingen? Ja, hon är som hon är. Familjeråd krävs. Nya scheman ska läggas. Och följas. Annars är den där hemska här för att stanna och det vill jag inte.
Även om hjärtfrekvensen var i stil med den efter ett tufft träningspass så tar jag hellre motionen för att uppnå den.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 21 september 2010

Vem är hon egentligen?

Det finns en satkärring som envisas med att hålla sig hemma hos oss. Så fort hon ser ett barn måste hon säga nåt negativt. "Varför har du inte plockat undan dina kläder? "Varför ser det ut som ett bombnedslag på ditt rum?" Sånt tjat är det hela tiden. Hon blir värre för var dag. Idag hann hon inte ens säga hej innan det sprutade gnäll ur munnen på henne.

Det värsta är att hon sänker stämningen brutalt med sin blotta närvaro. Ingen av oss i familjen vill ha henne där, allra minst jag. Vad ska jag göra för att bli av med henne? Nästan varje morron vaknar jag och tänker att "Idag ska hon minsann inte få komma in."
Tre minuter senare är hon där, jag hinner knappt stiga upp innan hon uppenbarar sig.

Hon hittar alltid en anledning till att spy galla över familjen. Sällan finns det nåt positivt att dra fram. Varför är hon på detta viset? Gör vi nåt fel? Vi kanske inte bryr oss om henne tillräckligt?

Jag vet att hon skulle vilja ändra sig. Hon vill flytta långt bort. Anledningen till att hon finns kvar är att hon inte har krafter nog. Hon kan inte bryta beteendet utan hjälp. Hon suger sig fast. Satkärringen.

Utmaning 21/9 Anledning

måndag 20 september 2010

Börjar väl med att möblera om då

Nu ska jag ju skriva mer. Eller hur? Ja, ska alla svara i kör nu. Va? Hör inget! Jaaaaaa!!! Tack, det var bra.

Igår när jag skulle kolla in i sonens näste där han har sin älskling så hittade jag det. Skrivbordet. Nej, han är inte en sån som binder sina flickvänner och gömmer dem i källaren. Tror jag. Han har inte ens nån. Varken flickvän eller källare om jag tänker efter.

Nej, det var i garaget där han pysslar om hästkraftsfullproppade bilar. Han hade rensat och hittat ett bord han skulle slänga ut. Det tar jag! sa mamsen snabbt. Inga protester. Han vill väl få plats med ytterligare nån växellåda eller nåt, förstås.

Nu ska det möbleras om i vårt sovrum och där ska jag fixa en skrivhörna som bara är min. Där ska jag dra mig undan på kvällarna när resten av familjen sitter och blir depraverad av nån dålig såpa på TV-skrället. Ska bli skönt att slippa sitta i sängen och svettas floder på låren. Värmekällan är i detta fallet datorn, tro inget annat.

Lite smärre justeringar krävs men det blir nog bra. En nystart.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Vilket slut kommer först?

Utmaning 20/9 - Slutkläm

Jossan tittar på mig med förakt i blicken. Den långa luggen döljer det mesta. Inte för att skona. Tillfälligheternas spel ger och tar. "- Vad menar du?"

"- Jag menar helt enkelt att jag tycker du bär dig bedrövligt åt. Du klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. Det finns nåt som kallas medkänsla, har du hört talas om det?"

All min energi går åt till att behärska mina känslor, tränga tillbaka det spontana agerandet. Egentligen skulle jag vilja skrika och ruska om henne tills hon fattar vad jag pratar om. Inte för att jag vet varför det skulle hjälpa. Hon är en butter, sur unge som tycker att hennes morsa är den mossigaste som finns.
Än så länge minns jag hur det var. Trots det så varken vill eller kan jag förstå hennes beteende. Inte i detta som jag nu känner är bland det jobbigaste som hänt mig sedan jag blev förälder.

Telefonsamtalet som startade det hela kom från hennes klassföreståndare. Mentor heter det visst numera, men vad spelar det för roll? Mentor... Jojo. Det jag fick höra var inget som en förälder önskar sig, om det så skulle kommit från kungen själv.

Jossan har tydligen slagits med en av tjejerna i parallellklassen. Inte bara slagits som i puttats, utan sparkat henne i magen och rivit sönder hennes kläder och skolböcker. Jag fattade inte vad läraren sa först. Hade hon verkligen ringt till rätt mamma? Jag satt tyst och lyssnade på vad hon hade att berätta.

Slutklämmen kom efter nästan en halvtimmes svada. Jossan har haft det här beteendet länge och om hon inte bättrar sig kommer skolan att kontakta socialen för att få hjälp. Då blev jag rasande! " - Varför har ni inte kontaktat mig tidigare?" röt jag i luren. "Om inte jag som förälder får veta så har jag inte en chans att göra nåt eller hur?"

Det blev tyst i andra änden. Mentorn visste nog inte vad hon skulle svara på det självklara. Jag avslutade samtalet med att säga att jag ordnar detta och sen hör jag av mig.

Nu sitter jag här. Min slagskämpe till dotter försöker ignorera mig så gott det går. Hur ska jag på ett bra slut på det här?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sunday rainy sunday

Kärajestanes vad mycket (o)ljud det kan vara i ett omklädningsrum fullt med 8-åriga tjejer. Mina öron ville inte vara där. Inte min oroliga själ heller.
Jag gjorde trots det min moderliga plikt och stannade kvar tills fotbollskläderna var på. Snabbt som ögat begav jag mig sen ut i det befriande ösregnet. Hämtade regnkläder i bilen och stålsatte mig.

Första matchen i hennes liv. Målvakt. Den mest utsatta platsen av dem alla. Jag känner min dotter väl. Vet hur hon fungerar. När det går henne emot så blir det ihopbrytande av stora mått. Egentligen ville jag slippa se. Åka med den större på andra matchen. Nä mamsen, ställ upp. Bit ihop.

Det blev storstryk. Inte lillans fel men det tyckte hon. Jag försökte förklara att det måste till laganda. Alla måste hjälpas åt. Det går inte an att stå och prata eller rätta till håret med blicken bortvänd från bollen. Vilken tur att det finns människor med bättre tålamod än jag. Som kan ta sig an ledarskapet utan att bli skogstokig. Som tar ungarna för just det de är. Små tjejer som precis börjat spela.

söndag 19 september 2010

Gör min röst hörd

Ruskar paraplyt
Stiger in från det våta
Min åsikts samlade droppar sprider sig
Några stänk av min rättighet gör skillnad

Bordet är fullt av möjligheter
Jag plockar av det jag nyss bestämde mig för
Några steg till
In bakom skärmen och gör min röst hörd

I tysthetens knappa rum slickar jag tre kuvert
Det gula blir så och så där blir det blå
Det tredje får bli på det viset
Lämnar över min önskan med stolthet i stegen

Jag har gjort vad jag kan
Nu är det bara resten kvar

Välkommen in i min nya kupa!

Samtidigt som jag bestämt mig för att koncentrera min värdefulla tid - den som "blir över" och som jag ser till att skapa på egen hand- till att skriva, så taggar jag ned min offentliga blogg. Nu ska det skrivas bok!
Har ni hört den förut?

I vilket fall som helst; jag flyttar Etties bikupa hit, till en ny adress för att inte råka kommentera som den offentliga. Nu kan jag slappna av och skriva mer fritt.

Samtidigt blir det lättare att kommentera hos er så jag hoppas kunna förbättra mig på den fronten.

Jag skulle bli väldigt glad om ni som följt mig på den gamla adressen har lust att flytta med mig hit till den nya och om någon ny vill hänga på så är du naturligtvis också välkommen!

torsdag 16 september 2010

Tala inte om det

Åtta år och ensam utan dig. Du fanns inte hos mig på min dag.
Någon sa att du inte mådde bra. Att du måste vila.
Det är nåt med psyket sa dom.
Vi skulle fira min födelsedag. Bara jag, min bror och pappa.
Pappa firade med öl.
Jag firade inte alls. Jag tittade på gubben på ölburken och tänkte på dig på sjukhuset.

Det finns ett tal, en födelsedag, jag inte vill minnas.

tisdag 14 september 2010

Glödande känslor

- Man kan nästan tro att det är du som är den som mår sämst av det här! Milla blängde ilsket på Morgan. Det brände och sved i henne. Allt han hade sagt åkte berg- och dalbana i blodomloppet. Det kändes som att hon skulle spy. Kräkas upp allt det som ville ut. Alla hårda ord han hade kastat tillbaka på henne.

Morgan vände sig sakta om och såg på henne. Hon såg så ynklig ut där hon stod och sprätte i gräset som en ilsken häst. Klar att ge sig ut i strid. Igen. Han drog efter andan.

- Milla... när ska du förstå? Det är inte jag som gör dig illa, det är du. Och det är du som gör mig och barnen illa, du strävar efter nåt vi aldrig kan ge dig. Du vet inte vad du vill, hur ska då vi klara av att hjälpa dig? Jag fattar inte vad du tycker att jag ska göra. Barnen förstår inte varför du är arg på dem. De börjar bli rädda för att vara ensam med dig. Fattar du hur illa det är?

Han känner hur han glöder av återhållen ilska, han vill skrika rakt ut och springa därifrån. Tänk att äntligen få slippa allt det här. All oro för hur det ska vara när han kommer hem. Vad barnen ska berätta för honom. Han är så trött.

lördag 11 september 2010

Ett vänligt val

Idag när jag var ute och gick så var det annorlunda i "min" lugna skog. Det var plötsligt människor överallt. Lingonplockare, troligtvis. Med sin närvaro störde de min tillvaro, den  blev inte som den brukar. Det jag förväntar mig av mina skogspromenader ställdes lite på ända.

Jag kände att det växte en liten tagg av irritation. En invärtes suck av "ååååh, varför kan man aldrig få vara ifred?"
Närmade mig en bil där de höll på att plocka in lingonhinkar. En liten kille i 3-årsåldern hoppade fram och ropade ett glädje-Hej. Hela han sken. Jag sa hej tillbaka och blev lite vänligare till sinnes på köpet.

Efter en stund såg jag en kvinna som gick och letade kantareller (antog jag med ledning av var och hur hon tog sig fram). "Hmmm, vad gör hon här vid vår väg?" Kvinnan gav mig ett varmt leende och ett hej. Återigen svarade jag med samma mynt.

När jag gått förbi henne såg jag nåt som lyste upp diket. Innan jag hann tänka så vände jag mig om. "Letar du efter kantareller?" frågade jag. "Ja", sa hon och såg frågande ut. Jag pekade mot diket och visade henne de gyllene svamparna. "Vad gulligt av dig" sa kvinnan.

Jag gick vidare och kände mig nöjd, glad och gullig.

Aldrig ensam, alltid ensam

Nog är det en träffande text? Jag kunde den rätt bra första gången jag hörde den. Hjärtats igenkännande?

Förvandlad och försvunnen

Det var för tre dagar sedan det hände. Milla såg på Morgan och kunde inte riktigt se vem det var. Han hade precis sagt nåt som hon inte förstod.
- Vad sa du? frågade hon.
Han upprepade det han just sagt och som i en långsamt uppspelad repris såg hon hur han löstes upp i kanterna och blev nån annan. En främling satt i hennes favoritfåtölj och rabblade ord hon inte förstod. Hon ville inte höra. Vem vill lyssna på en vilt främmande människas hårda ord om "rycka upp sig, ta sig i kragen och se framåt"?
Milla vände blicken mot fönstret, resten av hennes sinnen såg till att stängas igen. Där ute flög ett stråk av gäss. Plogade sig fram med blicken redan i söder.
De ser framåt, tänkte hon när förlamningen släppte. Vid det laget hade både gässen och Morgan förvunnit för längesen.

Milla satt ensam kvar i stugan. Hon lyssnade både utåt och inåt. Lika tyst överallt.

söndag 5 september 2010

Linan är slak och darrig

Nu är det nära. Jag är en kvinna på gränsen till sammanbrott.
Linan - bestående av en tunn tråd spänd mellan mitt vanliga jag och det som vill ta över - slakar mer för varje dag. Den vill brista och få mig totalt ur balans.

Där uppifrån ser jag ner på det som drar och sliter. Mina olika sinnesstämningar. Det positiva börjar mattas, allt annat tar över. Orken att kämpa emot blir mindre.

Varje dag något nytt som växer upp, får mig att snubbla mot det mörka. Ljusets svaga låga fladdrar i den vindpust av negativt flöde som drar förbi. Än så länge gör det just det, drar förbi. Snart kommer det att stanna kvar.

Jag vill inte ha dig, du mörka. Du har funnits i bakgrunden så länge. Ibland har jag låtit dig komma in, sitta hos mig och värma dig medan jag blir allt kallare. Jag har lyckats sparka ut dig igen men nu känner jag att du tränger allt längre in i mina rum. Mitt hjärta låter dig ta plats och förmörka mina dagar. Mot min vilja.

Med de allt svagare positiva energierna försöker jag mota dig. Balansen är svår. Det svänger och drar och jag viftar med armarna för att inte trilla. Blickarna dras nedåt, suget att ge efter blir större.
Svagt, svagt hör jag någon ropa. "Se framåt istället. Jag finns kvar. Gå mot ljuset."
Det jag som vill vinna har en hes röst, den har ropat på mig länge och snart tystnar den. Om jag inte låter bli att trilla mot mörkret kommer den att försvinna.
Då är det kört.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 4 september 2010

Beroende av allt möjligt, precis som Persbrandt

Jag har -med ålder och stigande erfarenhetsgrad - insett att jag är en beroendemänniska. Något jag minsann hävdat att jag inte är och aldrig kommer att bli. Även solen/månen har sina fläckar. Jag har fått erkänna och visa upp dem. Hur jag än gnuggar så går de inte bort.

Det största av mina behov är det av bekräftelse. Du duger. Ännu hellre - du är bäst, du är den enda, ingen annan kan mäta sig med dig.
Män som ska välja mig, inte vilja ha någon annan. Vänner som ska vara glada för att jag låter dem komma in en liten bit. Aldrig långt. Jag vet minsann att det inte går att lita på någon annan än mig själv.
Rätt vad det är så blåser det upp, en liten pust blir till en orkan som skickar tromber av känslor och sårande ord rätt in i din själ.

Min barndom och uppväxt har påverkat mig mer än vad jag tycker är OK. Försöker låta bli att känna så men rätt vad det är så finns den där. Känslan och förklaringen. I en handling som speglar sig i det förflutnas kalla vatten. Ett eko från förr. En doft som framkallar bilder jag inte vill se.

Hur hårt jag än kniper så sprider sig snabba fotoklipp bakom mina ögonlock. In i hjärnan. Bort från det jag styr. Vilsen igen.

Läser om Mikael Persbrandt och känner igen allt. Kanske skulle jag inte givit upp skådespelarplanerna trots allt? Kanske skulle jag varit den kvinnliga motsvarigheten idag, vore det ens önskvärt? Vi har träffats. Korta samtal vid gemensamt intresse. Men jag känner dig inte. Lika lite som du känner mig. Ändå finns där beröringspunkter. Nästa gång kanske vi tar ett mer allvarligt snack? Vi och våra beroenden :-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 2 september 2010

Omstrukturering genom flytt?

Jag känner att det är dags att börja om. Rättare sagt, se till att fortsätta genom att göra en omstart. Jag vill komponera om mitt bloggande. Gå från att vara den offentliga, som skriver det som känns OK att skriva, till att bli den anonyma som kan svänga ihop nåt om nästan allt.

Här är jag anonym. Här hamnar mina texter som ibland känns för utelämnande och egenupplevda  -utan att alltid vara det - för att människor i min närhet ska få läsa dem. Jag är inte mogen för det än.

Hemma... på min blogg på landet... där finns jag med namn och foto. Där går det inte att lämna ut alla roliga eller mindre roliga saker som händer i livet. Saker som jag vill skriva om, som får fingrarna att glöda av lust. Därför blir det lite Skrivpuffar och annat á la Ettie istället. Inte fy skam för den delen. Här får man verkligen respons och det är så kul att läsa alla underbara texter som andra Skrivpuffare delar med sig av.

Frågan är nu... Ska jag flytta hit för gott? Kan jag blanda och ge på samma vis här? Fast mer. Kompositionen blir annorlunda. Fortfarande min, förstås. Och jag gör ju som jag vill med min blogg.
Känner mig splittrad. Hur gör ni andra? Vad tycker ni? Skulle det vara OK att ha en massa annat utöver rena "skrivalster"? Om ni förstår hur jag menar.

onsdag 1 september 2010

Dessa bitar som vill ett pussel

Vilsen bland himmelsblått och stenbitar.
Skogsgrönt och kolsvart.
En bit här. En bit där.
Hur passar man ihop dem?
Alla ser likadana ut. På håll.
Kommer du närmre ser du hur de skiljer sig åt.
Varenda bit har sin egenhet, sin lilla kant formad av tillvaron.

Du tittar och funderar på hur du ska kunna sammanfoga det.
Livspusslet. Familjen, vännerna, föräldrarna.
Hur ska det hålla ihop när du inte gör det?