lördag 11 september 2010

Ett vänligt val

Idag när jag var ute och gick så var det annorlunda i "min" lugna skog. Det var plötsligt människor överallt. Lingonplockare, troligtvis. Med sin närvaro störde de min tillvaro, den  blev inte som den brukar. Det jag förväntar mig av mina skogspromenader ställdes lite på ända.

Jag kände att det växte en liten tagg av irritation. En invärtes suck av "ååååh, varför kan man aldrig få vara ifred?"
Närmade mig en bil där de höll på att plocka in lingonhinkar. En liten kille i 3-årsåldern hoppade fram och ropade ett glädje-Hej. Hela han sken. Jag sa hej tillbaka och blev lite vänligare till sinnes på köpet.

Efter en stund såg jag en kvinna som gick och letade kantareller (antog jag med ledning av var och hur hon tog sig fram). "Hmmm, vad gör hon här vid vår väg?" Kvinnan gav mig ett varmt leende och ett hej. Återigen svarade jag med samma mynt.

När jag gått förbi henne såg jag nåt som lyste upp diket. Innan jag hann tänka så vände jag mig om. "Letar du efter kantareller?" frågade jag. "Ja", sa hon och såg frågande ut. Jag pekade mot diket och visade henne de gyllene svamparna. "Vad gulligt av dig" sa kvinnan.

Jag gick vidare och kände mig nöjd, glad och gullig.

3 kommentarer:

  1. Vänlighet smittar. Precis som surhet.

    SvaraRadera
  2. texten förmedlar verkligen en känsla av svensk hôst och plötsligt upptäcker jag en saknad av den

    SvaraRadera
  3. Aha, du skriver skrivpuffar, du långbenta kvinna! ;)
    Det gör jag också ibland.

    Oerhört generöst att "ge bort" kantareller, måste jag säga. Förstår att kvinnan blev glad.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!