söndag 5 september 2010

Linan är slak och darrig

Nu är det nära. Jag är en kvinna på gränsen till sammanbrott.
Linan - bestående av en tunn tråd spänd mellan mitt vanliga jag och det som vill ta över - slakar mer för varje dag. Den vill brista och få mig totalt ur balans.

Där uppifrån ser jag ner på det som drar och sliter. Mina olika sinnesstämningar. Det positiva börjar mattas, allt annat tar över. Orken att kämpa emot blir mindre.

Varje dag något nytt som växer upp, får mig att snubbla mot det mörka. Ljusets svaga låga fladdrar i den vindpust av negativt flöde som drar förbi. Än så länge gör det just det, drar förbi. Snart kommer det att stanna kvar.

Jag vill inte ha dig, du mörka. Du har funnits i bakgrunden så länge. Ibland har jag låtit dig komma in, sitta hos mig och värma dig medan jag blir allt kallare. Jag har lyckats sparka ut dig igen men nu känner jag att du tränger allt längre in i mina rum. Mitt hjärta låter dig ta plats och förmörka mina dagar. Mot min vilja.

Med de allt svagare positiva energierna försöker jag mota dig. Balansen är svår. Det svänger och drar och jag viftar med armarna för att inte trilla. Blickarna dras nedåt, suget att ge efter blir större.
Svagt, svagt hör jag någon ropa. "Se framåt istället. Jag finns kvar. Gå mot ljuset."
Det jag som vill vinna har en hes röst, den har ropat på mig länge och snart tystnar den. Om jag inte låter bli att trilla mot mörkret kommer den att försvinna.
Då är det kört.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

4 kommentarer:

  1. Min gamla moster som numera är död föll in i djupa psykoser med jämna mellanrum, och när hon försökte beskriva det hon var med om sade hon något liknande.
    Människans psyke är allt lite underligt med alla tankar och gärningar.
    Jag vill krama den lilla människan hårt, hårt och säga att livet förvisso är hårt, men att vi här i Sverige ändå har lyxproblem om man jämför med människor i fattiga länder.
    Här har vi också möjlighet att få medicin när vi mår dåligt, eller terapi.
    I fattiga länder klassas du snabbt ut om du avviker från andra.

    SvaraRadera
  2. Jävligt bra - kort och gott - Ettie Bee. Svinbra. Jag tror jag måste kopiera texten och spara den :)

    SvaraRadera
  3. Bra beskriven känsla. Fastnade för den här formuleringen som jag tycker säger mycket.
    "Jag vill inte ha dig, du mörka. Du har funnits i bakgrunden så länge. Ibland har jag låtit dig komma in, sitta hos mig och värma dig medan jag blir allt kallare."

    SvaraRadera
  4. Dina ord får mig att rysa. Som Escargot skriver, svinbra. Den där kampen, den där vindpusten som drar förbi, så svag ibland att man undrar om... samtidigt som man vet att...

    Se framåt, en liten dag, en liten stund, i taget. Gör det! Vill jag ropa.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!