måndag 20 september 2010

Vilket slut kommer först?

Utmaning 20/9 - Slutkläm

Jossan tittar på mig med förakt i blicken. Den långa luggen döljer det mesta. Inte för att skona. Tillfälligheternas spel ger och tar. "- Vad menar du?"

"- Jag menar helt enkelt att jag tycker du bär dig bedrövligt åt. Du klampar runt som en elefant i en porslinsaffär. Det finns nåt som kallas medkänsla, har du hört talas om det?"

All min energi går åt till att behärska mina känslor, tränga tillbaka det spontana agerandet. Egentligen skulle jag vilja skrika och ruska om henne tills hon fattar vad jag pratar om. Inte för att jag vet varför det skulle hjälpa. Hon är en butter, sur unge som tycker att hennes morsa är den mossigaste som finns.
Än så länge minns jag hur det var. Trots det så varken vill eller kan jag förstå hennes beteende. Inte i detta som jag nu känner är bland det jobbigaste som hänt mig sedan jag blev förälder.

Telefonsamtalet som startade det hela kom från hennes klassföreståndare. Mentor heter det visst numera, men vad spelar det för roll? Mentor... Jojo. Det jag fick höra var inget som en förälder önskar sig, om det så skulle kommit från kungen själv.

Jossan har tydligen slagits med en av tjejerna i parallellklassen. Inte bara slagits som i puttats, utan sparkat henne i magen och rivit sönder hennes kläder och skolböcker. Jag fattade inte vad läraren sa först. Hade hon verkligen ringt till rätt mamma? Jag satt tyst och lyssnade på vad hon hade att berätta.

Slutklämmen kom efter nästan en halvtimmes svada. Jossan har haft det här beteendet länge och om hon inte bättrar sig kommer skolan att kontakta socialen för att få hjälp. Då blev jag rasande! " - Varför har ni inte kontaktat mig tidigare?" röt jag i luren. "Om inte jag som förälder får veta så har jag inte en chans att göra nåt eller hur?"

Det blev tyst i andra änden. Mentorn visste nog inte vad hon skulle svara på det självklara. Jag avslutade samtalet med att säga att jag ordnar detta och sen hör jag av mig.

Nu sitter jag här. Min slagskämpe till dotter försöker ignorera mig så gott det går. Hur ska jag på ett bra slut på det här?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

5 kommentarer:

  1. Antar att detta är fiktivt, och du vill kanske inte ens ha svar på den avslutande frågan, men jag svarar ändå (eftersom jag blev engagerad av texten): Lyssna! Det finns alltid anledningar till beteenden och vill man hjälpa så behöver man börja med att lyssna.

    SvaraRadera
  2. Visst är det fiktivt, precis som du trodde, Nilla. Lite verklighet finns väl med i det mesta jag skriver men just detta har jag inte upplevt. Hoppas innerligt jag slipper.

    Lyssna är absolut det bästa man kan göra. Både på det som hörs och det som låter i tystnaden :-)

    SvaraRadera
  3. Ja, bra text, kändes mycket verklighetstrogen. Mest förbaskad blir jag faktiskt på skolan. Som inte tog föräldrakontakt snabbt...

    SvaraRadera
  4. Väldigt bra beskrivet. Känns autentiskt.

    SvaraRadera
  5. Kännd som de andra redan har sagt vad som behövs sägas :) BRA!

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!