söndag 31 oktober 2010

Plats för speciella tankar

Mobilsignalen drar mig bort från sömnen. Med sin melodi spelar den mig från natt till dag.
Motvilligt lämnar jag den varma känslan som fanns där, i drömmen.
Jag var tillbaka. Vilade i det som fanns en gång.
På väg till duschen bestämmer jag mig. Jag ska se det som ett tecken.
Drömmen ska bli sann.

När vattenstrålarna sköljer över min kropp suger jag i mig av beslutet.
Det vaknar ett lugn i min själ. Det sprider sig till magen.
Allt är mjukt och rent. Som bomull.
I tankarna är jag redan där. Det är bara tiden som ska införskaffas.
Ett uttag på det konto som jag då och då satt in små summor på.

Länge, länge, har jag väntat. Alltid hittat ursäkter för att det inte går.
Det är slut med det nu. Jag ska försöka.
Den plats som är speciell i mina drömmar, finns den kvar?
Kanske blir det som förr, kanske inte.
Om jag inte testar får jag aldrig veta.

En gång var du bara min. Vi träffades flera gånger i veckan.
Vilket humör jag än var på tog du emot mig med öppna armar.
Du strök min kind med ditt svala gräs, värmde mig i din gröna famn.
Gav mig skydd från den värld jag inte ville ha.
I ditt rum kunde jag bara vara. Jag. Utan krav.

Nu vill jag återskapa känslan. Lugnet. Tankarna.
Vilse i min nuvarande skog vill jag hitta hem.
Jag tror att du kan hjälpa mig. Om du finns kvar.
Om någon har avlägsnat det som var du ska jag sörja det vi hade.
Då sätter jag mig på din grav och minns. Tänker en stund och går vidare.



























Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 30 oktober 2010

Styrkan i en smak

Jag vill egentligen bara ett.
Se framåt. Ta steget. Bryta.
Din smak håller mig kvar.
Blandningen av sött och beskt.
Dina ord som värmer och värker.
Det salta på din kropp.
Den svettiga, nakna.

När jag lyfter foten för att gå är den där.
Den starka smaken av det som är du.
Det vattnas i mun och ögon.
Din hand håller mig kvar.
Värmen och åtrån skickar osynliga signaler.
Mellan oss vibrerar de.
Vill ha men får inte. Ska inte.

Jag är en mästare på att hitta hit.
Finna skäl och ursäkter för att ha dig en stund.
Få njuta av signalerna och dina händer.
Det du ger mig. Det du tar.
Styrkan i min längtan är större än mitt motstånd.
Foten stannar i sitt steg. Vänder om.
Bara en gång till.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

torsdag 28 oktober 2010

Huvet under armen

Skrev just på Facebook (viktigt att dela med sig...) att det vore ganska skönt att choppa av strax ovanför axelhöjd och ha huvet under armen även fysiskt. På andra sättet har jag det redan, känns det som. Kanske beroende på just det som bultar därinne, vem vet?

Den här värken är fruktansvärd. Troligen hade det väl gjort ont att kapa också. Pest eller kolera.
Nä, jag behåller det och får väl stå ut tills nån lösning hittas. Efter flera veckor med stegrande värk måste jag väl ta tag i det på nåt sätt.

Ska till tandis idag och ska passa på att fråga om han ser tecken på att jag skulle må bra av en bettskena.  Gamla skenan passar inte längre så testa går inte. Skenbart (=nakna tänder utan mellanlägg...) ger värkande käkar och huvud, det vet jag.

Vad jag däremot inte förstår är varför. Känner mig inte stressad eller orolig. Inte mer än vanligt. Så vad döljer sig i mitt innersta? Något som gnager utan att jag är medveten om det.

måndag 25 oktober 2010

Mina älskade frön

Till slut tog det sig.
Många år av längtan och förtvivlan
Kämpandet gav utdelning.
Månadsvisa tårar fick chans att torka.

Lyckan och förundran jag kände.
Rutan visade äntligen rätt tecken och färg.
Ofattbart. Ogripbart. Men sant.
Nu hade det såtts ett frö.
Vi skulle få ynnesten att bli föräldrar.

Oroliga första månader följde.
Tänk om det händer nåt.
Allt gick bra, glädjen tog över.
Förväntan. Vad skulle det bli?

Sonen, den förstfödde, kom.
Han följdes av flera frön.
Dessa underbara sprickfärdiga som befolkar vårt hem.
Ibland tagna för givna.

Saker gör att vardagen ändras.
Livet stannar fast det snurrar snabbare än någonsin.
Lovar mig själv att stoppa. Tänka på det.
Inte ta för givet.

Glädjas åt att ha dessa frön hos mig.
De vackraste gåvorna jag fick.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 24 oktober 2010

Vill vila i nuet

Nästan varje dag åker jag förbi där du bor.
Jag ser de mörka fönstren.
Persiennerna som avskärmar dig från resten av världen.
Kroppen värker olika varje gång.
Sorg. Smärta. Ilska. Förtvivlan.
Inte en gång har det hänt att jag blir glad.
Inte vill jag svänga in.
Bara för att säga hej. Ge en kram.
Tala om att jag älskar, tänker på dig.
Fast du inte tror det.

Jag kan inte släppa fast det är det jag vill.
Man gör inte så.
Säger de som tror de vet.
De som ser allt från din horisont, hör det du säger.
Hur snubblande nära har det inte varit att jag gått för att aldrig komma tillbaka.
Varför stanna hos någon som ser allt i svart och drar ned också mig i smutsen?
Dina ord svärtar ner mitt rykte i vårt lilla samhälle,
smärtar långt in i min ömtåliga själ.
De är mycket de inte vet, de som tror på dig.

Alla gånger jag burit dig.
Tvärtom hade varit det naturliga.
Ett barn ska inte behöva vara starkast.
De musklerna ska inte tränas så tidigt.
Föräldrar ska bära sina barn.
Inget på den tiden var normalt eller naturligt.
Inte som i andra familjer.
Det har fortsatt så.

Nu vet jag att det finns något annat. Det är i det jag vill vara.
Fortfarande behöver jag någon som bär mig, någon som håller mig högt när jag vill sjunka.
Jag varken kan eller vill bära dig längre.
Det vi har haft går inte att glömma men det går att skjuta in i ett hörn. Där kan det ligga och samla damm.
Ibland tar jag fram bitar och borstar av dem för att hitta en förklaring. Finns där en förlåtelse?
Förståelse, möjligen.
Det som varit vill jag inte ha tillbaka, jag vill gå vidare. Det förflutna måste skuffas undan för att det ska kunna ske. Tyvärr är du en del av det som gör mig illa. Jag mår dåligt av att träffa dig, prata med dig.

Det kommer du aldrig att kunna rätta till.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 23 oktober 2010

Nästan tomt

I flera dagar har jag känt att det varit på väg...
Pyton
Mot
Samtliga

Det är väl därför jag är ledsen och verkligen skulle behöva skriva av mig
Det är väl därför jag är extra fräsig
Det är väl därför jag inte sover ordentligt
Det är väl därför

Eller så är det fullmåne.
Eller så är det bara så det (jag) är.
Just nu. Bara just nu. Väl?

torsdag 21 oktober 2010

Så orättvist

Mobilen ringer hemifrån och åttaåringen snyftar och hulkar i andra änden.
- Vad är det som har hänt? undrar jag.
- S säger att jag ska plocka ur diskmaskinen.
- Uhum? Vadå då?
- Jag har ju gjort det flera gånger!

Inte visste jag att det räcker om jag gör det ett par, tre gånger. Vad dumt, jag som har gjort det... typ... hundrabiljoner gånger.

Tack för informationen, lillan, ska komma ihåg det.

onsdag 20 oktober 2010

Näääää, vem är det....!?!

Alltså, nu är det precis lika rörigt på skrivbordet som i min hjärna. Vem är det som ställer till det egentligen?
Jag som ska vara väl förberedd imorgon när Nya Fina Revisorn kommer. Alla papper iordning, rent och snyggt. Hur ska det här gå???

Tror jag förpassar allt till låddan - vågar inte ta runda arkivet, som för övrigt är fyrkantigt hos mig - och går hem och skriver en roman istället. Eller en lysande novell som jag kan skicka in till nån tävling. Eller så blir det som vanligt; matlagning och en och annan spik.

Fast jag hörde viskas om bygguppehåll ikväll, maken börjar bli småtrött i kroppen, så kanske...

Svamparnas tystnad

Något väcker Milla ur slummern, ett ljud som inte fanns där nyss. Hon sitter lutad mot ett träd, den låga höstsolen värmer hennes ansikte. Den värmen kan inte mota bort kylan som genast sprider sig i henne när hon förstår att hon inte är ensam längre.

Hon reser sig upp med en suck och spanar mellan träden för att se vad det var som åstadkom knakandet. Hon är redan ganska säker på vad. Det är säkert Morgan. Inte vad, utan vem, alltså.
Hur väntat var inte det nu då? tänker hon argt och sparkar till mossan på en stubbe. Varför skulle jag få vara ensam i mer än en timme? Nänä, hem och finnas till igen. För andra.

Milla känner hur all frid rinner av henne, hur hon är tillbaka i irritationsträsket. Den stund hon skänkte sig själv tog slut alldeles för fort. "Jag går ut i skogen och plockar svamp" ropade hon in mot huset när hon smet iväg. För smiter gör hon.

Hon flyr ut i den skog där hon äntligen kan få lugn, där hennes tankar hörs. Som höstvindarna virvlar torra löv runt, runt i luften så vaggas hon till ro när det blir tyst. Där kan hon försöka tänka. Rivmärkena på hudens insida slutar klia. Som läkande salva brer tystnaden ett lager av skydd.

-Millaaaaa! hör hon Morgan skrika. Var är du?

Tystnaden följer lavarnas väg uppför stammen på den närmsta björken. Längst upp försvinner den iväg, ut i ett intet. Milla ser mot den klara oktoberhimlen och ber om att snart få komma tillbaka.

-Jag är här! ropar hon så att Morgan ska kunna möta henne.

Han kommer emot henne, frustande av ansträngningen. Milla tänker elaka tankar om att det nog inte skulle skada om han rörde lite mer på sig.
-Var har du varit? Jag har varit jätteorolig och barnen frågar efter dig.
Milla ser från honom till den tomma svampkorgen som står kvar bredvid björken.
-Det sa jag ju, jag skulle plocka svamp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Morronoro

Usch, det är lite jobbigt att ha barn som är ute och åker på vägarna, speciellt nu när det är mörkt och halt. Är så himla rädd att han ska somna eller råka ut för nåt annat...

Men vad gör man? Han har ett jobb som han gillar. Det råkar ligga en bra bit bort så mamma får stå ut.
Jag som alltid hurtfriskt sagt "Man kan inte oroa sig för sånt som kanske händer, då vågar man inte leva..."
Varenda gång de går ut med trafikvarning på radion så lyssnar jag med allra skarpaste öronen (de är betydligt skarpare än ögonen numera) och hjärtat i halsgropen vid de tiderna han är på vägen.

Jojo. Det hjälper väl inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 19 oktober 2010

Trycksvärtans struktur

Milla lägger tidningen på bordet, suckar och ser sig om i rummet. Som vanligt bara en massa annonser och dravel, tänker hon. Varför ödslar jag tid och pengar på skiten egentligen?
Nä, jag ska säga upp prenumerationen. Imorgon.

Hon har varit på väg att göra det flera gånger men stoppat sig själv i sista stund. Tänk om det står nåt viktigt, nåt som barnen behöver veta? I detta internets tidevarv borde den tanken inte ens finnas. All önskvärd information kan hon få på skolans hemsida, kommunens webbplats är helt OK om man letar efter nåt sånt.

Tidningen, som hon läst sedan hon var liten, den har spelat ut sin roll som informationskälla för länge sedan. Det som hon kan läsa där är redan gammalt, gårdagen är överspelad som en tennismatch från Björn Borgs gyllene tid. Milla håller kvar vid den här papperskopian som om det vore en sista länk till då.
Känslan av att krypa upp i sin sköna säng och läsa lokalnyheter, lösa korsordet och bara vara en stund. Vara någon annanstans. Den har inte samma klang som när hon var liten och njöt av stunden. Den ekar mest tomt som så mycket annat nuförtiden.

Det är vardagsstrukturen som ska bibehållas. Till varje pris. Hon vågar inte släppa taget om de små detaljerna. Då kan det stora rasa.

Trevande över otydlig struktur

Fuktig mossa växer på vår kärlek
sprider en doft av jord
Av liv och död
Förmultnande löv lägger sig över
Skyddande täcke
Förgängligt i sin lätthet
Att blåsa bort

Som jag vill blåsa på smärtan
Lätta på bördan
Trevar mig fram över det tunga
Vätan fastnar i mina byxor
Knäna blir blöta som mitt sinne
Kalla

Handflatornas skrovliga struktur
gör gropar
Kroppens tyngd sprider tryck
Jorden packas ihop, mossan ger efter
Kroppsvärme tinar fläckar
Väcker hopp


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 18 oktober 2010

En s(m)ån dag

Idag har nästan allt gått fel. Kändes nästan direkt på morronen att det skulle bli på det viset, det var bara att vänta på vad.
Huvet under armen och resten... Vojne.
Men imorgon är en annan dag!

Om jag tänker efter...

Så har jag inte tid. Varken att jobba eller skriva nåt här. Det är så mycket annat jag vill göra istället. Eller, det var ju lite fel, skriva vill jag ju, det är bara det där andra som inte lockar alls just nu. Speciellt inte som det är svinkallt efter en tillbommad helg. Varför ska vissa glömma bort oviktiga saker som att sätta på värmefläkten?

Jag vill jobba vidare på lyan eller sitta och drömma en stund. Drömma om hur det ska bli. Sen, när det är färdigbyggt. Sen vill jag skriva. Det snurrar olika idéer just nu, fast på helt fel tider. Som på kvällen när jag egentligen ska sova eftersom jag är helt slut efter utedag. Då, då dyker det upp. Ena tanken efter den andra.
"om jag gör så... kanske skulle jag?..."

Fast jag måste ändå jobba så då gör jag väl det.

söndag 17 oktober 2010

Frisk trötthet

Åtta timmars utejobbande med snickrande och grejande sätter sina spår. Småvärkande trötthet. Och hunger...
Härligt är det! Så mycket frisk luft som jag fått i helgen har jag nog inte samlat på mig på hela veckan (månaden?). Framsteg och samarbete ger en smygande nöjdhet coh faktiskt lite lycka :-)

Blogga är inte dock inte prio just nu. Dusch och MAAAT blir det. Sköt om er.

Det min hjärna rymmer

Solen letar sig in genom de smutsrandiga fönsterrutorna. Milla tittar på mönstren av flugskitar och ingrott damm från regndroppar. Tittar utan att se. Trots att det är så smutsigt så ser hon igenom, långt bort.
Drömmarna tar henne med på en resa som hon gjort många gånger förr. Den är varm och svettig, precis som hon vill ha den. Svett är bra, tänker hon. Med rätt sorts svett vet man att man är varm, att ingen kyla når in.

Milla längtar bort, som vanligt. Hon har fått en stund för sig själv och då kommer tankarna smygande. Som små korn av sand som följer med havsvattnet in till stranden. Utan att veta varför.

Varje dag hittar hon minneskorn, saker hon inte ens visste om att hon har upplevt. De har följt med och väntat på rätt tillfälle att tränga sig in. Mellan tårna och in i virvlande hjärnbark. Fastnar och skaver, ger henne minnen tillbaka. Varför förvandlas till ett "kanske därför". Förklaringar? Milla vet bara att det gnisslar till i maskineriet och ger henne fler kuggar att dra runt.

Tänk om jag bara kunde rymma från allt. Fly från plikter och gammal skit. Den önskan har hon ofta numera. Blandad med sorgen som skulle finnas där för evigt om hon gjorde det. Lämna barnen och Morgan, det skulle inte gå. Hon skulle krympa ihop och bli det förtorkade russin hon så ofta känner sig som. Tårarna har tagit slut. Hon orkar helt enkelt inte låta dem rinna när hon inte vet varför.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 16 oktober 2010

Storslagna planer biter sig fast

Det är torsdag och imorgon är det sista dagen för att lämna in projektet. Två veckor har jag haft på mig och nu känns det som att magen ska vända sig ut och in. Jag kommer aldrig att klara det.

Redan när chefen stod i mitt rum och la fram förslaget visste jag att det skulle bli så här. I en omtumlande handvändning kastades jag tillbaka till 1978 och kemisalen där vi skulle göra experiment av olika slag. Jag kände lukterna. Blandningen av förtjust skräck, nyfikenhet och tonårssvett. På bordet framför oss låg ingredienserna jag kände igen så väl. Allt som behövdes för att göra en sprängladdning. Nästan allt.
Så här brukade det se ut hemma i källaren när farsan och hans polare Nicko skulle ut på rövarstråt. De kallade det så, tyckte väl att de var vitsiga. Smågangsters som väntade på att den rätta stöten skulle dyka upp. Den som skulle ta dem till oanade höjder av rikedom och frihet. Efter det skulle de lämna landet, leva storslaget långt bort på andra sidan jordklotet.

Ingen skulle kunna hitta dem. Jag hade hört historien om och om igen. Varenda gång de drack sin billiga sprit ihop slirade den runt, runt i huset. "Stöten kommer snart..."
Visst kom det en stöt så småningom men kanske inte riktigt som de hade tänkt sig. Smällen som hördes över hela stan tog dem med sig. Långt bort reste de, i bitar. Huset där jag hade tillbringat mina första 13 år var ett minne blott.

Allt detta hade jag nu - 32 år senare - gått och grubblat på i nästan två veckor. Som ett irriterande, kliande, myggbett hade det suttit kvar, det jag trodde jag lämnat bakom mig. Chefens ord om experimentet han ville jag skulle göra fick det att bubbla upp till ytan igen. Som vätskorna i kemisalen reagerade med varandra, så ställde det till det i min hjärna.
Mitt experiment har inte det minsta med sprängladdningar eller kemiska reaktioner att göra, trots det så är jag nu som förbytt. Projektet blir inte av. Min framtid känns oviss, som om jag måste tillbaka och gräva bland de sprängrester där mitt liv ändrade inriktning. Nånstans där döljer det sig något jag behöver för att kunna fortsätta. Ingredienser som ska blandas om för att kunna bli rätt lösning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 15 oktober 2010

Bullvarning!

Allvarligt; det var det jag hörde när lokalradion gick ut och varnade för lågtflygande helikoptrar. Ett par bokstäver föll bort där.
Fast, om jag tänker efter lite så stämmer det på mig. Min mage tål inte bullar, DÅ blir det bullervarning.

torsdag 14 oktober 2010

I väntan på storverk

Om nån skulle sakna inlägg eller kommentarer från mitt håll så beror det för tillfället på att jag ägnar varje ledig stund efter jobbet (tills det mörknar) åt att bygga på Skrivarlyan. Maken envisas fortfarande med att kalla den nåt annat men i mitt sinne så ser jag redan för mig hur det ska se ut. Och vilka storverk jag ska åstadkomma.
Herkules Jonsson och jag, liksom.















"Överliggande kramaxel, kalasväv och bubbla förknasare.”


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 13 oktober 2010

Varför nu?

För många år sen kämpade vi (speciellt jag) för att få till en bebis. Det gick månader, år. Minuter som var hemska. Mensdagar som var lika ovälkomna som en finne i röven på en cykelsemester på Gotland. Mitt i juli.

Det var undersökningar, tempkurvor, operationer. Allt som krävdes för att få de små, små äggen att släppa och komma rätt väg. Rätt mötesplatser skulle nås. Det krävs två för att dansa tango. Två beståndsdelar varav den ena vägrade att lämna varma goa boet. Ingen ägglossning, helt enkelt.

Man skulle känna när det skedde fick jag veta. Ägglossning känns. Jomenvisst, eftersom det är stort som ett strutsägg, tänkte jag i mitt stilla sinne. Fnös åt de "som visste".

Allt det där ordnade sig till slut. Tack och lov.

Nu - fem barn och en avknoppning senare så har jag ont som bara den exakt två veckor innan mensen kommer. Och den kommer verkligen exakt numera.

Livets underliga virrvägar har gjort det igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 12 oktober 2010

Se upp?

Först var det "caution".
Nästa var "garde"
Ordet jag skulle skriva i för att lämna min kommentar.
Nu kanske jag ska ta det som en varning.
Eller två.

Tar det som en uppmaning istället;
Kommentera mera!

Ska försöka. Lovar!
Vill ju.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Hela tiden

Ser du hur det glittrar mellan grenarna där?
Det är mina krav
Mina önskemål
Mina drömmar

Jag kan peka och visa om du vill se
Där dinglar en bit
Här finns en annan
Hänger på svaga kvistar

De knakar i blåsten
Svänger bak löven
Små små fragment
Delar som jag behöver

Om jag ger efter
Delar med av mitt liv
Vill du då följa
Ge mig av din tid

Mina bitar och dina delar
Ska vi blanda och ge?
Vi delar och helar
Tillsammans kan det ske


Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det var inte katten

En dotters konstaterande:
Det var inte katten som hade pinkat på mitt rum. Det var mina fotbollsskor.
Eh, va? Ja, det var de som luktade. Jahaa...

Det är det här med syftningstänk...

måndag 11 oktober 2010

Mätt men inte belåten

När jag ätit mig mätt
När magen står i fyra hörn
Inte är jag belåten
Eller nöjd

Jag har tid att göra
Nästan allt
Tungt det vilar
Ger mig stress

Nu då
Snart är den borta
Den dyrbara
tiden

Det är nu
jag ska
Göra allt
jag vill

Orkar inte
Vill inte
Kan inte
Tappat lust

Kaffe?
För jobbigt
Mat?
Aldrig livet!

Kramas
är ju skönt
Inte hårt
Vill ha luft

För mycket tid
att spendera
Förlamar lust
och tankar

söndag 10 oktober 2010

Jag tar mark

Vet inte varför det tagit mig sån tid att hitta Mark. Levengood, alltså. Han är ju bara helt, alldeles, underbar.
Läste en bok av honom för ett tag sen och idag hörde jag honom på radion. Vilken härlig humor han har.
Jag blir så glad av att höra hans små tankenötter.

Alla borde nog ha en egen Mark. Om jag inte vore gift så skulle jag göra allt för att få vara i hans närhet. Inte för att han är min typ av man. Bara för glädjens skull.

I fortsättningen ska jag tänka på honom när jag känner mig deppig och nere.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fyll mitt hål


I min mage bor ett hål
Jag gräver
Vill fylla tomrum
Sliter och drar
Trasiga fingrar
Strimmar jorden röd
Bort med rötter
och hindrande stenar

Hackar med spadens hårda blad
Sparkar undan torvor av jord
Snart är jag där
Vill göra det lagom
Precis lagom
Ska passa till det stora
hålet med värk

Ett hål fylls av tomhet
Ett hål växer till en grotta
Stenen rullas fram
Täcker hålet
Rädslan är dold
Inget finns kvar
Utåt

Två hål
Fyller varandra
Växer ihop
Blir större
Två ingenting
Blir allt

Mitt tomma
med ditt
Försonas


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 9 oktober 2010

Galet

Det smäller till ordentligt när Milla drar igen dörren till sitt rum. Hon skyndar sig att vrida runt nyckeln så att inte mamma kan komma in. Hon vet att det behövs.

Egentligen är det förbjudet att ha nyckel i dörren. Hennes mamma säger att det är för att hon är rädd att Milla ska bli inlåst om det börjar brinna, Milla vet att det är för att hon inte ska kunna smita undan.
En fristad, ett ställe att kunna dra sig undan på, det är just det som hon behöver ha ibland. Mamma är inte alltid så trevlig att umgås med. Hon fnyser åt tanken, fnysningen blir till en suck.

Suckar är allt för vanliga i deras hem. Liksom tårar och arga ord.

Hon hör hur mamma bökar runt ute i köket. Hon slamrar med glas och smäller i dörrar. Muttrar för sig själv.

Milla vet vad hon letar efter. Vinflaskan med lite kvar i. Den hon hade gömt undan i skafferiet. Bakom makaronerna stod den, så långt in som möjligt. Det hjälper inte. Milla har börjat med en ny rutin innan hon går till skolan.
Mamma försvinner redan strax efter sex så hon har tid innan hon ska väcka Rita. Hon går upp och letar igenom alla skåp och lådor. Det hon hittar häller hon ut. Flaskorna tar hon med sig och slänger på vägen för att mamma inte ska se sambandet. Hon är så virrig nuförtiden så hon glömmer både vad hon köpt och hur mycket hon druckit.

- Vad i helvete?!? skriker hon nu. Milla hukar på sängen och är glad för att hon hann låsa. Hon hör hur mamma närmar sig med hårda steg. Handtaget trycks ner och när dörren inte går upp bankar hon på den.

- Milla, öppna!
- Varför då?
- Jag vill prata med dig.
Hon hör hur mamma anstränger sig för att låta lugn.
- Nej, jag vill inte. Jag läser läxor.
 - Det får du göra sen. Nu kommer du hit.

Mammas röst är så där darrande vresig och Milla vet att det kommer att gå galet om hon öppnar dörren. Hon kryper längre in i hörnet och kramar sin kudde. Hon håller mobilen tätt intill munnen. Snälla, svara.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 8 oktober 2010

Ansvarig upprensare

Solen håller på att gå ned. Skuggorna blir allt längre.
Dags att dra sig undan.
Plocka in det som hämtats från vrårna.

Den annalkande skymningen ger en fuktig, drömmande beläggning.
Som isskorpan på pölen den allra första frostnatten.
Den immiga ytan på det tomma vinglaset.

Frågor som inte har ställts vill ha svar.
De tysta ropen vill höras.

Vi ser på varandra. Mäter.
Min skugga är större än din.
Ingen ser hur stor skillnaden är.

I mörkret är allt grått.
Varenda kotte tappar sina fjäll.
De studsar hål på isen.

Vi vacklar.

Vem ska rensa upp efter oss?
Är det du eller är det jag?
Vems ansvar är det?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Grass widow

Hela helgen på mig. Har jag. Att vara gräsänka.
Maken är i Götet och hemma är bara jag och en decimerad barnaskara.
Endast fem personer på 230 kvadrat.

Hohooooo... får jag nog ropa ibland. Bara för att kolla att jag inte är helt övergiven.

Idag har jag och resten av den kvinnliga familjedelen varit i shoppingmeckat Ullared. Som så många andra. Vi klarade oss helskinnade därifrån men blev skinnade ändå. Nu får det bli soppa på spik ett tag. Det värsta är att vi behöver ju varenda förbenade spik till bygget, hur ska det gå?

Där får jag förresten inte gå upp sade maken strängt innan han åkte. Inte på taket. Tror att det är för att han är rädd om mig. Eller så är han rädd för att det ska bli snett. Rädd är han i alla fall.

Fast inte så rädd att jag behövde skriva mitt mobilnummer på hans arm när han skulle åka kollektivt alldeles ensam.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 7 oktober 2010

Jag vill skaka en skolsköterska!

Nu har jag gått och varit småsur, arg och irriterad i flera dar, nu måste det nog ut.
Jag har ett antal döttrar, sisådär 4 styck. Varierande åldrar, som det brukar vara på barn. Det finns ett par stycken som har nästan samma ålder och det är dem det gäller denna gången.

De är i gymnasieåldern och har haft sitt första "hälsosamtal" med skolans sköterska. Bra, tyckte jag. Innan de varit där. Skit, tycker jag nu!

Båda två har i perioder haft lite tendenser till att att äta för lite, motionera för mycket och undvika fett. De tycker helt enkelt att de är för tjocka. BMI på 17 så visst, ni är ju helfeta...

De senaste månaderna har allt varit bra och våra måltider har varit stillsammare och trevligare. Så pass de nu kan vara med ett gäng tonåringar kring bordet. Vi har sluppit tjatet (för det blir tjat) om att äta mer.

Nu kommer de hem från skolsköterskan och är i upplösningstillstånd. OK, lätt överdrift, men upprörda var de. Deras kostvanor var inte alls bra eftersom vi i vårt hushåll dricker standardmjölk. De ska hålla sig till lättmjölk och allra helst vatten, standardmjölk är "överkurs" i deras ålder. Sen måste de motionera mer också...
De hade med sig söta rödgröna diagram som visade om saker var bra eller dåliga. Rött pga mjölken. Vad är detta? I detta upplysningens tidevarv borde väl även skolans ingrodda värld vara upplyst om all skit som finns l lightprodukter o dyl?

Sen var det dags för det psykiska måendet. Frågor om en skilsmässa som skedde 15 år tillbaka i tiden, är det relevant? Efter det har vi haft samma familjekonstellation, förutom att det till kommit ett par småsyskon. Frågan är varför det helt plötsligt är viktigt med detta? Ingen har nånsin ställt frågor till dem om detta innan.

Det jag retar mig mest på vad gäller det är att hon frågade bara den ena tjejen, den som var inne först. Var det inte lika viktigt att förhöra den andra eller anser hon att de tycker lika eftersom de är tvillingar?

Nån som märker att jag är lite sur?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 4 oktober 2010

Djurrusning

Ingen vet vem som gjort detta men jag är både ledsen och beklämd. Hur tänker man? Inte så långa näsor som används där, va? Slutade tänka nånstans vid näsroten, tror jag.

Just nu har grannskapet en massa vilsna minkar springandes omkring. Förvirrade, skrämda, snart hungriga. Sjutton tusen närmare bestämt.

Vägen är full med överkörda djur sedan flera timmar tillbaka. De som - inte ännu - hamnat i det tillståndet är en trafikfara så god som någon. Än har det inte hänt nåt allvarligt men det är väl bara en tidsfråga.

Vem och varför? Jag tycker inte heller att det är OK att djur hålls fångna i trånga burar för att i sista änden hamna på nån pälsbeklädd människa. Men... detta är djurplågeri på hög nivå.

Vart ska de ta vägen? Vad ska de äta? Den död de går till mötes nu är inte av den trevligare sorten. Om det nu finns nån sån variant...

Man kan avstå päls och man kan avstå detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 3 oktober 2010

Trumpetande

Vet ni en sak? Döttrar som försöker sig på att blåsa i pappas trumpet är inget bra. Inte om man redan är begåvad med huvudvärk i alla fall.

Ska testa att blåsa bort den ute med fortsatt byggande istället.

lördag 2 oktober 2010

Nej-sägare

Jag vill inte.
Orsak nog.
För mig.
Du måste veta mer.
Fast det inte finns.
Bara Nej.
Helt enkelt.

Enkelt för mig.
Svårt för dig.

Vi måste enas.
Komma överens.
Mitt nej möta ditt ja.
Bli ett kanske?

Nej. Mitt står fast.
Känn dig nobbad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Förbannade del

I förrgår när jag var ute på en efterlängtad promenad så flöt tankarna fritt. Så där som det är meningen att de ska göra när man går i en skog full av vackra ting och ljud. För att inte nämna dofter!
Jag tänkte en hel del på mina barn och hur mycket jag älskar dem. Sen tänkte jag på hur ofta jag suckar och tycker att de stör mig. Inte låter mig vara ifred när jag vill.

Jag är en sån där typisk Vattuman som har stort behov av ensamtid och frihet. Får jag inte det så blir jag som en galen furie istället. Det spottas ut hårda ord på löpande band, suckarna sprids värre än hos Maggie i Falcon Crest (minns ni?). Det är inte sån jag vill vara men beteendet är så hårt inarbetat så det kommer alldeles för automatiskt.

Min käre make är av en sort som jag ibland känner att jag inte förtjänar. Han är ingen mes utan talar om när jag är för jävlig helt enkelt. Precis vad jag behöver (fast jag inte alltid håller med i stundens hetta...).
Tack vare honom har jag bättrat mig, men inte tillräckligt. Varje dag är en kamp mot den där hemska människan som har satt bo i mig en gång i tiden och vägrar försvinna ut genom dörren. Hur mycket jag än sparkar och slår på henne stannar hon envist kvar.
Det är en livsstil jag inte önskar min värste ovän. Om jag nu hade haft en sådan. Det är ju jag som är min värsta fiende, den delen av mig är hemsk att leva med.

Ändra dig då, tänker du säkert nu. Det är inte så lätt. Bryta invanda mönster är svårt. Hur gärna jag än vill. Hur mycket jag än älskar min familj.

Jag kan inte göra mer än försöka. Hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 1 oktober 2010

Påbörjat skaplig värk

Snart kan vi basta




















Nu skulle jag kunna skriva ett intelligent och roligt inlägg (jag kan faktiskt det ibland) men jag är så trött och leabröten efter att ha påbörjat krypinet så jag struntar i det.

När vi gick in så var det betydligt mer grävt än så här och flera plintar är på plats. Gubben och jag är ensamma ikväll, alla barnen är ute på galej. Vad hittar man på då?

Man jobbar sig trött, masar sig in och lagar enklast möjliga måltid. Tvingar sig in i duschen och sätter sig vid varsin dator. Fast det är inte förrän man kommit ut ur duschen, åtgången på datorer blir alldeles för hög annars. Där blir man sen sittande tills man samlat kraft till att hjälpa varandra upp ur soffan. Så tror jag det blir. Har inte samlat tillräckligt än.

Ha en skön kväll så hörs vi nog imorgon. Om jag får hjälp upp. Fast får jag inte det sitter jag ju kvar och då hörs vi alldeles säkert!

Läs även andra bloggares åsikter om ,