måndag 4 oktober 2010

Djurrusning

Ingen vet vem som gjort detta men jag är både ledsen och beklämd. Hur tänker man? Inte så långa näsor som används där, va? Slutade tänka nånstans vid näsroten, tror jag.

Just nu har grannskapet en massa vilsna minkar springandes omkring. Förvirrade, skrämda, snart hungriga. Sjutton tusen närmare bestämt.

Vägen är full med överkörda djur sedan flera timmar tillbaka. De som - inte ännu - hamnat i det tillståndet är en trafikfara så god som någon. Än har det inte hänt nåt allvarligt men det är väl bara en tidsfråga.

Vem och varför? Jag tycker inte heller att det är OK att djur hålls fångna i trånga burar för att i sista änden hamna på nån pälsbeklädd människa. Men... detta är djurplågeri på hög nivå.

Vart ska de ta vägen? Vad ska de äta? Den död de går till mötes nu är inte av den trevligare sorten. Om det nu finns nån sån variant...

Man kan avstå päls och man kan avstå detta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

12 kommentarer:

  1. Man kan ju tycka vad man vill om djuruppfödning för pälsens skull men att släppa ut dom hjälper ju inte djuren, tycker jag. Måste kunna fixas på ett annat sätt för djuren, menar jag.

    SvaraRadera
  2. Jag läste också om det. Man kan ju inte bli annat än f-bannad. De djur som överlever och förvildas blir dessutom ett hot mot vilda smådjur och fåglar. Hur tänker en djurrättsaktivist?

    SvaraRadera
  3. Ja, mycket bra. Både dina tankar (för hur f-n tänker de) och att detta fick så perfekt plats i ditt morgoninlägg. Snyggt!

    SvaraRadera
  4. Håller verkligen med! Så kontraproduktivt. 17 000?! Fy tusan.

    SvaraRadera
  5. De som gör det handlar av kärlek, men ack så dåligt pålästa de är om minkens beteende. Jag blev så ledsen när jag hörde talas om det som hänt.

    SvaraRadera
  6. Jag håller med om att det görs av kärlek.
    Men som vegan och "djurens-rättare" blir jag också ledsen, frustrerad. För att släppa ut 17.000 skadade, stressade, sjuka, vid naturligt minkbeteende ovana djur är inte okej. Dessa minkar går ändå ett tragiskt öde till mötes - de svälter, blir påkörda, äter upp varandra, ställer till det i smådjurs- och fågelbeståndet i området och många blir förmodligen infångade och avlivade på tveksamma sätt.

    Det leder även till att kampen mot pälsuppfödning får ännu en törn och hela djurrättskampen ytterligare dåligt rykte.
    Och jag önskar att den samlade djurrättskampen en dag kan fånga upp dessa, av känslorna styrda, individerna och visa dem att det finns en bättre väg att gå, nämligen den (tråkiga) politiska och byråkratiska. Det är ju lagändringar och en humanare syn på djuren vi behöver, inte 17.000 utsläppta trasiga minkar.

    (Jag ber om ursäkt för brandtalet i ditt kommentarsfält, Ettie.)

    SvaraRadera
  7. Snygg slutsats!
    Jag håller också med dig men vill trycka på det oetiska med denna minkhandel.

    SvaraRadera
  8. Det var ett riktigt brandtal du höll!

    SvaraRadera
  9. Loba, jag tycker det var intressant att läsa ditt inlägg, eftersom det ger en nyanserad bild av kampen för djurens rättigheter.

    Vill man nödvändigtvis gå klädd i päls så finns det ju begagnade pälsar att köpa på secondhand.

    SvaraRadera
  10. I närheten av oss hände det i betydligt mindre skala för några år sedan. Det var illa nog redan det. Minkarna är ju vana vid människor och söker sig till bebyggelse och lätt föda. Som söta granntantens 26 hönor, alla dödade av en enda mink en tidig morgon. Eller sjöfågelkolonierna, rena buffébordet. Usch, helt fel sätt om man vill förbättra minkarnas liv.

    SvaraRadera
  11. Jag undrar hur en aktivist mår när insikten kommer att 17000 liv numera står på ens nota...

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!