lördag 2 oktober 2010

Förbannade del

I förrgår när jag var ute på en efterlängtad promenad så flöt tankarna fritt. Så där som det är meningen att de ska göra när man går i en skog full av vackra ting och ljud. För att inte nämna dofter!
Jag tänkte en hel del på mina barn och hur mycket jag älskar dem. Sen tänkte jag på hur ofta jag suckar och tycker att de stör mig. Inte låter mig vara ifred när jag vill.

Jag är en sån där typisk Vattuman som har stort behov av ensamtid och frihet. Får jag inte det så blir jag som en galen furie istället. Det spottas ut hårda ord på löpande band, suckarna sprids värre än hos Maggie i Falcon Crest (minns ni?). Det är inte sån jag vill vara men beteendet är så hårt inarbetat så det kommer alldeles för automatiskt.

Min käre make är av en sort som jag ibland känner att jag inte förtjänar. Han är ingen mes utan talar om när jag är för jävlig helt enkelt. Precis vad jag behöver (fast jag inte alltid håller med i stundens hetta...).
Tack vare honom har jag bättrat mig, men inte tillräckligt. Varje dag är en kamp mot den där hemska människan som har satt bo i mig en gång i tiden och vägrar försvinna ut genom dörren. Hur mycket jag än sparkar och slår på henne stannar hon envist kvar.
Det är en livsstil jag inte önskar min värste ovän. Om jag nu hade haft en sådan. Det är ju jag som är min värsta fiende, den delen av mig är hemsk att leva med.

Ändra dig då, tänker du säkert nu. Det är inte så lätt. Bryta invanda mönster är svårt. Hur gärna jag än vill. Hur mycket jag än älskar min familj.

Jag kan inte göra mer än försöka. Hela tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

4 kommentarer:

  1. Inlärda och medärvda beteenden är svåra att bli av med och man måste hela tiden tänka på vad man gör eller säger. Svårt så in i glödheta...ja, svårt. Tar tid att bli av med och man faller lätt in på vältrampade stigar utan att man egentligen vill.
    Massa kramar.

    SvaraRadera
  2. De där nedärvda beteendena beror ju på att man själv utsatts för dem. Kan man se det, och känna att man egentligen inte vill bete sig sådär, så är det i alla fall något. Att säga förlåt ibland så att de man utsätter inser att det inte är dem det är fel på, är också en väg.
    Man kan konstatera att man formas väldigt hårt av sin uppväxt.

    SvaraRadera
  3. Mmm, ni har så rätt så. Visst underlättar det att säga till sig själv att man inte vill vara sån och säger förlåt gör jag. Önskar bara att jag slapp det...

    SvaraRadera
  4. Ändra dig eller ännu hellre. Acceptera dig som du är.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!