måndag 25 oktober 2010

Mina älskade frön

Till slut tog det sig.
Många år av längtan och förtvivlan
Kämpandet gav utdelning.
Månadsvisa tårar fick chans att torka.

Lyckan och förundran jag kände.
Rutan visade äntligen rätt tecken och färg.
Ofattbart. Ogripbart. Men sant.
Nu hade det såtts ett frö.
Vi skulle få ynnesten att bli föräldrar.

Oroliga första månader följde.
Tänk om det händer nåt.
Allt gick bra, glädjen tog över.
Förväntan. Vad skulle det bli?

Sonen, den förstfödde, kom.
Han följdes av flera frön.
Dessa underbara sprickfärdiga som befolkar vårt hem.
Ibland tagna för givna.

Saker gör att vardagen ändras.
Livet stannar fast det snurrar snabbare än någonsin.
Lovar mig själv att stoppa. Tänka på det.
Inte ta för givet.

Glädjas åt att ha dessa frön hos mig.
De vackraste gåvorna jag fick.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

6 kommentarer:

  1. Starkt! Jag kan bara hålla med. Hur mycket man än försöker att minnas vilka underbara mirakel de små är, så tappar man ibland respekten för livet och tar förgivet.

    SvaraRadera
  2. Åh ja! Inte glömma, inte ta för givet men det är lätt hänt mitt i vardagen och livet. Fint skrivet!

    SvaraRadera
  3. Så är det, mitt i prick. Sedan kan livet ta vändingar man inte kan styra över. Aldrig ta för givet är en livssanning.

    SvaraRadera
  4. Fint. Ja det är en gåva att kunna få barn.

    SvaraRadera
  5. Stark text, jag får gåshud och tårar i ögonen.
    Det är viktigt att inte ta sin fertilitet, och den gåva som barn är, för givet.

    Mycket vackert skrivet, Ettie!

    SvaraRadera
  6. ja vi är duktig att ta för givet.
    Glömmer fort hur det var innan och hur det skulle vara utan.

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!