lördag 16 oktober 2010

Storslagna planer biter sig fast

Det är torsdag och imorgon är det sista dagen för att lämna in projektet. Två veckor har jag haft på mig och nu känns det som att magen ska vända sig ut och in. Jag kommer aldrig att klara det.

Redan när chefen stod i mitt rum och la fram förslaget visste jag att det skulle bli så här. I en omtumlande handvändning kastades jag tillbaka till 1978 och kemisalen där vi skulle göra experiment av olika slag. Jag kände lukterna. Blandningen av förtjust skräck, nyfikenhet och tonårssvett. På bordet framför oss låg ingredienserna jag kände igen så väl. Allt som behövdes för att göra en sprängladdning. Nästan allt.
Så här brukade det se ut hemma i källaren när farsan och hans polare Nicko skulle ut på rövarstråt. De kallade det så, tyckte väl att de var vitsiga. Smågangsters som väntade på att den rätta stöten skulle dyka upp. Den som skulle ta dem till oanade höjder av rikedom och frihet. Efter det skulle de lämna landet, leva storslaget långt bort på andra sidan jordklotet.

Ingen skulle kunna hitta dem. Jag hade hört historien om och om igen. Varenda gång de drack sin billiga sprit ihop slirade den runt, runt i huset. "Stöten kommer snart..."
Visst kom det en stöt så småningom men kanske inte riktigt som de hade tänkt sig. Smällen som hördes över hela stan tog dem med sig. Långt bort reste de, i bitar. Huset där jag hade tillbringat mina första 13 år var ett minne blott.

Allt detta hade jag nu - 32 år senare - gått och grubblat på i nästan två veckor. Som ett irriterande, kliande, myggbett hade det suttit kvar, det jag trodde jag lämnat bakom mig. Chefens ord om experimentet han ville jag skulle göra fick det att bubbla upp till ytan igen. Som vätskorna i kemisalen reagerade med varandra, så ställde det till det i min hjärna.
Mitt experiment har inte det minsta med sprängladdningar eller kemiska reaktioner att göra, trots det så är jag nu som förbytt. Projektet blir inte av. Min framtid känns oviss, som om jag måste tillbaka och gräva bland de sprängrester där mitt liv ändrade inriktning. Nånstans där döljer det sig något jag behöver för att kunna fortsätta. Ingredienser som ska blandas om för att kunna bli rätt lösning.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

8 kommentarer:

  1. Galant ordmakeri, och dessutom mycket intressant.

    SvaraRadera
  2. Snygga liknelser, du drar in mig i texten, suger tag i min nyfikenhet. Bra!

    SvaraRadera
  3. väldigt intressant fastnade på en gång

    SvaraRadera
  4. Fint berättat om saker som flyter upp ur den mentala djupet.

    SvaraRadera
  5. Välskriven text och slutet är suveränt.

    SvaraRadera
  6. Livsväven, som på något sätt alltid vill göra sig påmind, kändes rakt igenom hela texten. Gilla-knappen trycks härmed in! Cissi

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!