tisdag 28 december 2010

Falleri

Jag  vill be om att få falla.
Svag och liten.
Mjukt och omfamnande fångas in.
Infall istället för anfall.
Som ett utfall befallt av hjärnan.
Framåt.

,

måndag 27 december 2010

Låggravid

Vår minsta vill inte vara det längre. Hon vill ha en lillebror. Både till födelsedagen i höstas och i julklapp påpekades detta. På önskelistorna stod han med, den lille filuren, mellan Nintendo DS, färgpennor, pengar, lotter (!) och annat. En bror, alltså. Ingen syster. Ingen måtta på krav hos den damen.

Jag har mycket bestämt påpekat att av denna önskans uppfyllelse blir det intet. Mamma är för gammal. Mamma kan inte få fler barn eftersom... bla... bla... bla... Vi har barn så det räcker, helt enkelt.
Julaftons kväll talade minstingen om för en av syrrorna att "mamma är låggravid..."

Mmmm, så lågt det kan bli. Och så ska det förbli!

Samma unge ställde sig upp och ropade "Jaaaaaaaaaaaaaaaaaa!" imorse när jag sa att jag skulle till vårdcentralen och lämna prov. "Ska du kolla om du är med barn?"
Vad är det med henne??? Åtta år, liksom.

Keep on rollin'

En evig motorväg av händelser.
Som svepande vägkantsgräs.
En grå massa av förbiåkande.

Hjulen som aldrig slutar snurra.
Trots ivriga försök att bromsa.
Det bara rullar på. Dag efter dag. Runt, runt.
Slirspår i gruset efter tafatta försök till omsvängning.
Svänger till vänster för att fånga den söta glädjen.
Däcken skriker i protest.

Du ska inte dit. Du ska fortsätta på den smala stigen.
Ta vägen om bitterhet och tvekan.
Plocka upp dem och sätt dem i framsätet.
Lyckan kan få åka därbak.
Om den håller tyst och inte pockar på uppmärksamhet.

Håll blicken långt fram. Inga avstick för en mysig fika med fröken Munter.
Herr Låg väntar på dig. Hälsar dig välkommen.
Som alltid.

, ,

söndag 26 december 2010

Nyfödd ande

December.
I år vann jag över dig. Fick dig på rygg.
Red ut dina strävanden att dra mig ner.
In mot det otäcka.

Så enkelt det var.
Bara säga; Gräv inte, se inte bakåt.
Till mig. Till den lilla människan därinne.

Julen.
Den kom som den brukar.
Med en annan sorts ansats.
Annorlunda. För att jag ville det.
Min önskan blev den enda viktiga.
En jul utan tårar. Utan ont i magen.

Julen - den hemska, skrämmande - är över.
Julen - den goda, glada - är över.

Med stålsatta känslor och siktet inställt på plus gick det vägen.
Djupa andetag mot den unkna luften från förr.
Nya vindar förde mig förbi.
Bort från mögliga gamla nötter.

Jag knäckte koden med mina lugna inandningar.


, ,

måndag 13 december 2010

Jag tror hon kan det

I helgen har jag läst en bok som skrek till mig. Du kan! Du ska! Skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiv!
Sparken i baken, den som behövdes.
Inspiration från an annan människas skrift.

Jag har längtat tills jag blir ensam hemma.
Det var det som fattades innan jag kunde börja.
Just nu bara rinner det ord ur mig.
Fingertopparna dansar över tangentbordet.
Skriver av rena glädjen.

Glädjen över att ha hittat mitt sätt.
Det idealiska för mig. Mitt rätta.

Njuter av stunden och väntar mig inget stopp.
Kommer det så kommer det. Eller inte.

Nu är det bara jag. Och orden.

söndag 5 december 2010

Färdig mix efterfrågas

En del vanmakt
En del sorg
En del förtvivlan
En del besvikelse
En del samvete av den dåliga sorten
Blanda ihop med de positiva smulor du eventuellt kan hitta.
Späd med en del av alla tårar du samlat på dig.

Det går inte att få ihop det.

Jag klarar inte att göra den (o)saliga blandningen till något helt.
Väsentliga delar fattas. Det blir bara röra.

Röra dig vill jag knappt. Främmande står du där.
Den som ska vara närmast. Långt ifrån.

Du blandar också. På ditt vis. Ihop.
Du hittar saker som inte finns. Mixar med gammal oförrätt.
Bakar din egen surdeg.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 2 december 2010

Alive and kicking

Lever gör jag. Efter en konstig resa är jag hemma igen.
Lite tröttare. Kanske lite klokare. Fast mer osäker.

Sjukskriven till jul. Kanske jag får ihop en text. Någon dag. En annan.
Det finns en hel del att bearbeta.

Hoppas ni har tålamod att vänta ut mig.