fredag 28 januari 2011

Och på jobbet går det också bra

Vet ni, jag saknar er. Saknar att kommunicera med er. Att försöka förmedla nåt. Till mig och till andra. Men vet ni? Jag kan inte just nu. Det är annat som händer. Positiva saker som ger minus på tidskontot.

Idag har jag blivit uppvaktad av min goa familj, alldeles lagom, faktiskt. Det är inte som när man var liten och det kändes i hela kroppen att det var min dag. Bara min. De flaggade överallt. För mig. Eller kanske var det för att kungen har namnsdag? Skit samma.

Jag tajmade in dagen med att lösa vårt nätverksproblem. Bästa presenten till mig själv. Nu kan alla surfa utan att slåss om en liten plastbit. Och på jobbet går det också bra, som sagt. Full rulle. Bara jag tar mina djupa andetag så går det över förväntan. Jag klarar stresstopparna. Och njuter. Kanske är det vår tur nu?

Ha det bra allihop, jag kommer tillbaka till er :-) Är bara lite på annan "ort" ett tag.

onsdag 19 januari 2011

Åldersalternativ

Stolthet och mjukhet. Rakryggat och med stil.
Så vill jag leva. Så vill jag åldras.
Fast jag vill egentligen inte alls. Inte mer nu.
Snart vid halvsekelsstängslet.
Vill stoppa. Vill hoppa.

Fast det går inte. Ett enda stopp finns som alternativ och det vill jag ju inte. Heller.
Vill inte ens känna närvaron av det valet. Som inte är något val i slutändan.
Det överhängande hotet alltför nära. Alltför länge.
Inte mitt beslut. Ditt slut.

Nu är det jag. Mitt. Tänker försöka.
Vill sträcka på mig. Lyfta blicken. Se.
Leva det jag kan. Så länge jag kan.
Då kan jag inte stoppa. Inte hoppa.
Måste fortsätta åldras.

, , , ,

tisdag 18 januari 2011

Drift eller bedrift

Regnnatt fick en fråga om vad som driver henne i bloggandet och nu skickar hon frågan vidare till sina läsare. Jag är en av dem som hälsar på och gläds åt att få komma in och se hur det är. Hos henne. Med hennes vackra ord. Alltså känner jag mig träffad och rannsakar min egen bloggdrift.

Jag kan på rak arm erkänna att jag ägnar mycket tid åt att tänka och känna vad gäller mitt bloggande. Inte så att jag känner efter 38 gånger innan jag publicerar, det är oftast snabbtryckning på Publicera-knappen.
Nej, det är bloggfenomenet i sig som kringlar omkring i min emellanåt degiga hjärna. Förresten, inte bara i hjärnan. Hjärtat är med och drar i degtrådarna. Spänner ut och släpper med ett "tjong". Ner på bakbordet där det knådas. Kastas omkring.

Min första blogg hade mitt namn som adress, helt öppen med andra ord. Jag ville ha en spark i baken, en anledning, ett driv o s v att få struktur på min träning. Den just då - sedan ca 25 år tillbaka - obefintliga. Det fungerade kanon. Jag satte igång att träna och skriva om det. Träffade på andra i samma situation och vi peppade varandra. Till slut kändes det som att jag skrev mer om träningen än utförde den. Det blev mer och mer andra ämnen som avhandlades.

Den bloggen har funnits i ca 2 år. Korta perioder har jag haft uppehåll. Orsakerna till det har varit att det blivit för mycket. För mycket surfande hos andra för att läsa vad de skriver. Kommentera för att visa att jag fortfarande finns så att de inte glömmer bort mig. För att visa att jag fortfarande ser dem, jag har inte glömt. Till slut kändes det som att jag skrev för att andra skulle läsa, inte för att jag själv ville skriva. Bekräftelsebehovet växte. Kolla statistik. Varför får inte jag följare? Vad gör jag för fel? Ormen blev av den giftiga sorten och slingrade sig in i mitt skrivande. Det var inte roligt längre.

Jag vill inte ha det så. Visst, jag vill att andra ska läsa det jag skriver. Skulle jag säga något annat vore det lögn. Jag vill ha kommentarer, det är en viktig del att få respons. Människor som berörs på ett eller annat sätt. Jag vill också ge kommentarer till det jag läser, som berör mig. Personer jag inte känner men som ändå blir en del av min värld eftersom jag får ta del av deras liv.

Ett vägskäl där jag stod och trampade länge. Velade åt vilket håll jag skulle gå. Stanna eller släppa och satsa? Vid det laget hade jag haft flera bloggar igång samtidigt ett bra tag. Bland annat denna där jag uteslutande ägnade mig åt Skrivpuffande och en och annan avvikelse under anonymitetens flagg. Det är väldans skönt att segla under den. Speciellt om man ibland vill häva ur sig små anekdoter ur vardagen och ens familjemedlemmar inte vill ståta med rollerna i den såpan.

Skriva är i sig en drift för mig. Ett positivt måste. Helt enkelt. Det finns nog ingen annan situation eller sysselsättning som kan få mig att vara så i nuet som när jag skriver om något som engagerar mig på ett eller annat sätt.
Detta inlägg som jag skrev för inte så länge sedan beskriver rätt bra hur jag menar och känner inför mitt bloggande.

, , ,

Malplacerad

För ett tag sedan - ganska långt sådant - var jag arbetslös. Som så många andra. Det blir ju att man anmäler sig på en hel del jobbsajter för att finnas i en databas som handplockar (pyttsan...) den som passar bäst till just det yrket och den arbetsplatsen.

Igår fick jag ett erbjudande från en sådan sajt, Jobbjakt.se, som jag inte ens visste fanns men jag måste väl ha lämnat nån slags avtryck ändå, antar jag. De tipsade om jobb som passar min profil men jag undrar verkligen var de fått detta ifrån?

Jobblyftet söker arabisktalande etableringslots (3 olika)
Jobblyftet söker tigrinjatalande etableringslots (2 olika)


Arabiska vet jag vad det är men jag kan inte ett endaste ord. Men tigrinja? Kan jag kanske av misstag lämnat beskrivningen tigrinna?

Mysko... Jag får nog se till att avyttra lite information på nätet.

måndag 17 januari 2011

Kläder efter väder

Med sina stora blå ögon skickar hon blixtar.
Mina invändningar slås till marken med rungande kraft.
Där ligger de och krälar som likmaskar suktande efter ruttet kött.

Jag är stark. Hon också. Våra mätstockar är av olika sort.
Mina fyllda med metervis erfarenhet. Hennes av tummar på en träbit.
Fyra stycken har jag klarat utan problem. Hon är den femte.

Min akilleshäl. Strumplös och naken. För att hon är den sista?
För att hon är hon? För att jag inte orkar ta striden?
För att världen inte går under om jag ger mig.

OK, ta dina nya stövlar då. Men skyll dig själv om du blir blöt om fötterna.

,

lördag 15 januari 2011

Ensam morgon

Sitter med datorn i knät och kaffet bubblande i bryggaren. Påminner mig återigen om att den måste kalkas ur. Precis som jag emellanåt. Snart har det i alla fall bubblat klart och jag kommer att få dagens första svarta kopp. Det finns ingen annan kopp som är godare.

Levande ljus, en brasa som sprakar. Katten smyger runt benen i jakt på en plats att spinnande krypa ihop på. I köket står en ny diskmaskin. Efter veckor av handdiskande ska vår familj åter få njuta av dekedensen som uppstår när man har maskiner till sin hjälp. Fungerande sådana, vill säga.

Min älskade make småsnarkar i vår sköna säng. Det är han värd efter allt han gör för mig och resten av familjen. Jag hade kunnat ligga kvar men valde detta. Min stund, innan alla andra kommer upp och fyller huset med ljud och påtaglig närvaro. Nu finns de i utkanten, spridda i rummen som vi har, och jag är trygg med den tanken. Underbara ungar i varierande storlekar fyller upp. Både huset och livet.

Det finns så mycket som är värt att glädjas över. Stort som smått. Familjen. Ensamma morgonstunder. Förmågan att finnas till. Härliga bloggkompanjoner.

I veckan har jag - tack vare era härliga kommentarer som jag värdesätter högt- bestämt mig för att ta tag i Milla-projektet. Ordentligt.

Lite svårt är det för det finns så mycket jag i henne, på gott och ont. Idag ska jag försöka gå igenom det material jag har samlat ihop hittills. Samla ihop mer konkret för att kunna dela upp. Ett hinder i vägen är nämligen att det blir för mycket, jag vet inte vilken av alla tidsperioder jag ska satsa på. Kanske ska dela upp det på två eller t om tre delar istället?
Åtminstone tänker jag ha den ansatsen så får jag se under resans gång. Struktur är det som måste till nu. Och den uppmuntran man får av er är en stor spark i baken :-)

, , ,

fredag 14 januari 2011

Stormen tilltar

Det gungar och svänger.
Sitt still.

Det tjongar och kränger.
Va chill.

Inget är lätt men vi hänger.
Finns till.

Spring hem till mig
Jag vill.

,

torsdag 13 januari 2011

Med en liten, nästan ohörbar suck ser Milla upp.
Där står hon. Angelika. Klassens vackraste. Kanske skolans. Om hon får säga det själv.
Hon som står i mitten och suger i sig av killarnas dreggel. Idioterna som är som planeter.
Runt runt snurrar de, utan att komma nånvart. Den ene värre än den andre. Se mig, ta mig. Välj Mig.

" - Ja, vad vill du?" frågar Milla med en röst som dryper av förakt. Och trötthet.
" - Kan du hjälpa mig lite?" frågar Ankan. Milla kallar henne det för sig själv. Hon vet att det skulle slita upp revor i Ankans självkänsla om hon visste. En fågel som vaggar fram, tjattrar och är dum som en gås är inget man vill förknippas med.
Inombords flinar alla de små avundsjuka atomerna mot varandra. Millas känslor, ihopkopplade till arga och bittra kärnor. Nu hoppar de runt, kastar sig mot insidan av Millas mage och får henne att må illa. Hon vill inte vara elak.

"- Med vad?"
Angelika ser spänd ut, nästan lite rädd. Milla undrar vad det är frågan om och magen känns ännu mer orolig.
"- Jag skulle vilja be Tobbe komma på min fest och du har ju tumme med honom. Kan du fråga?"
Milla sväljer hårt. Tobbe? Fest? Hennes Tobbe gå på fest hos Ankan? Nu mår hon verkligen illa.

Nu är det inte så att Milla och Tobbe är tillsammans. Hur mycket hon än skulle vilja att det var så. Hon är för feg. För annorlunda för honom. Fast han pratar ofta med henne. När de är ensamma. Om hans tuffingar till kompisar är i närheten tittar han knappt åt hennes håll. Hennes bästis Jossan tycker att Milla är en idiot som bryr sig om honom överhuvudtaget. Kanske är detta ett tecken? Om hon skickar Tobbe i armarna på Ankan så behöver hon inte undra längre. Då vet hon.

,

onsdag 12 januari 2011

Hjälpförslag

Många gånger är Milla så förbannad att hon inte vet vad hon ska ta sig till. På sin mamma, sin mormor, lärarna och på kompisarna. Barnrumporna. Hon är arg för att de har det så bra. De har sina friska föräldrar men ändå klagar de. De fattar ingenting!
Gnäller för skitsaker. Som att de inte får de allra dyraste jeansen eller inte får gå på fester. Vad i helvete är det att gnälla över? tänker Milla då. Hon säger det aldrig till dem. Hon spelar med. Vill vara normal och likadan som de andra. Men det är hon inte. Hennes pappa är dödssjuk. Då blir man lite konstig. Speciellt om ens mamma också är sjuk. På sitt vis.

Det enda som spelar någon roll är om hennes pappa lever. Varje dag, varje minut, är Milla rädd för att det ska ringa från sjukhuset och någon läkare ska tala om att hennes pappa inte finns längre. I början när han blev sjuk tänkte hon på det hela tiden. Varje gång det ringer lyssnar hon extra vad det handlar om. I skolan försöker hon glömma men om det ringer till klassrummet så tror hon alltid att det är henne det gäller.

Mamma har försökt få henne att gå till skolans kurator. Du behöver någon att prata med, sa hon. Jaså, tänkte Milla, det gör jag? Varför då? Eftersom hon brukar försöka hålla mamma på bra humör går hon till slut med på det. Fast hon skäms. Hon tycker att klasskompisarna tittar konstigt på henne. De tycker att jag är knäpp, tänker hon när hon går över skolgården.

Kuratorn är en snäll dam med grått hår och glasögon. Hon heter Vera och pratar med låg röst. Frågar hur Milla har det i skolan och hemma. Vad fan tror du? vill hon skrika. Istället säger hon - Bra.

Hon har inte lust att prata. Vill inte berätta hur hon har det. Hur hon känner. Hon vet inte hur hon ska kunna det. Hur kan man förklara för någon att livet är jättekonstigt? Att man knappt vet hur det ska gå till att fortsätta leva. Jag har en pappa som ligger på sjukhus. Han har redan blivit dödförklarad flera gånger. Snart är det på riktigt. Läkarna säger att det är ett under att han levt så här länge. Alltså kommer han att dö snart. Frågan är bara – när?
Hur ska jag kunna säga till den här tanten att jag lever som på nålar hela tiden? Bara väntar. Väntar på ett dödsbesked.

Vera vill att Milla ska lära sig avslappningsövningar. Du behöver kunna slappna av, säger hon. Milla får lägga sig på en säng som står i ett hörn av rummet och kuratortanten sätter på ett kassettband med musik.
- Titta i taket. Där finns en röd prick. Ser du den?
- Mmm, säger Milla.
- Bra, koncentrera dig på den och bara lyssna på vad jag säger så ska de se att du snart slappnar av. Låt din kropp få vila. Bara titta på punkten och om du känner att du vill blunda så gör det. Du kan tänka på den röda punkten istället. Se den framför dig hela tiden.
Milla suckar inombords. Ligga här och glo på en röd jävla prick. Hur ska det kunna hjälpa mig? Jaja, bara att spela med så jag kommer härifrån.
Vera sänker rösten ännu mer och säger till Milla att slappna av i muskel efter muskel. Efter en stund känns det faktiskt ganska skönt. Musiken är lugnande och nästan sövande. Milla blundar. Hon tänker inte på pricken i taket. Istället funderar hon på vad hon ska säga till kompisarna när de undrar vad hon gjort här. Hon kommer inte att gå tillbaka hit. Mamma får säga vad hon vill.



,

tisdag 11 januari 2011

Orättvist

Förändringar sker
Fast ni inte ser

Jag är mitt Nu
Inte mitt Då

När ska ni förstå?


, ,

måndag 10 januari 2011

Du eller de

Någon gång kan du väl släppa
Låta allt vara
Det gamla
Det gångna
Det som inte finns
Kanske det aldrig fanns

Du lever inte
Bara är
Knappt det

Andra gör fel
Mot dig är de elaka
Du har inget gjort
Säger du

Jag vågar inte säga
Inte fråga
Fast jag vill
Vill kasta det i ansiktet på dig
Spotta som du gör

Men kanske
Kanske borde du
Fråga dig själv
Är det mig det är fel på?

, , ,

Pappa är bäst, ingen protest?

Vår minsting (8 år) stannade mitt i steget, på väg mellan köksbordet och skafferiet. Såg uppfordrande på oss.

"När jag blir stor ska jag och min man också sitta i soffan och låta våra barn arbeta..."
Eeeh, jaha... var det enda jag fick fram.
"Om jag nu hittar nån, förstås."
- Varför skulle du inte göra det?
"Jag ska ha en riktig karl. En stilig. Som man kan lita på. Som pappa."
Här blev det lite fniss från oss föräldrar, av olika anledningar tror jag. Behöver kanske inte gå in på vilka :-)
Hon fortsatte plocka undan på bordet.
"Men det finns nog inte så många i min ålder."

Där kom det förlösande gapskrattet, det gick inte att hejda.

, , ,

söndag 9 januari 2011

Svalt de dåliga orden för att samla nya

Påverkan från ord som inte riktigt vill sammanfogas till mening(ar).
Visst eget tvång att samla ihop till text.
Till vilken nytta? För vem?

Helt rättvist - och väntat - resulterar detta i ett svalt intresse från läsare.
Dåligt med följare. Ännu sämre med kommentarer.

Här i Kupan skriver jag när/om/hur jag vill.
Anonymitetens svalka tillåter hetta och ger värme.
Orden lämnar mig inte utan att jag ger dem mening.

Frihet.

Resultatet blir att ni känner det. Ni kommenterar och gör mig glad.
Det är när orden får komma utan tvång som det blir kontakt.

Idag har jag släppt iväg mitt gamla skepp ut på havet.
Det får ligga där och guppa på vågorna. Driva omkring.
Kanske jag en dag kallar på Kustbevakningen och fångar upp det igen.
Just nu vill jag hellre sitta här.
På stranden spolas mina fotspår bort och jag vänder mig om för att träda nya stigar. In i det mörka som behöver ljusas upp. In i det vardagliga som nu kan tecknas utan ånger. Jag gömmer mig bakom grenar som skuggar och ger mig mod.

Här ska det skrivas. Det som vill skrivas.

, ,


Följ min blogg med bloglovin

lördag 8 januari 2011

Stanna, vända eller gå?

Många dagars tankar. Sluta? Slå ihop? Göra om?
Har testat ett tag och det blir för mycket kluvna tankar.
Tiden som ska täcka upp mellanrummen i radernas tomhet.
Inte finns den till så olika ställen.

Sliten mellan två platser. Önskan om att ingen vet, kombinerad med viljan att synas.
Det är svårt. Orden räcker inte alltid till. Inte när de ska blandas och delas upp.
Eller jo, de räcker. Ibland blir de för många. Men fel.

Varför ska jag fortsätta?  Vem bryr sig? Tunga tankar drar ned mig till botten på lådan med ord.

Lusten försvinner och det är ett nederlag. Den lilla sista pusselbiten som gör att jag mår bra.
Skrivandet. Det riktiga. Vill inte missa det. Vill ha hela bilden.
Det får nog bli nedläggning trots allt. Eller istid på allmänhetens åkning.
Anonymitetens dimma får större rum. Slöjorna får dölja mig.

Det finns en glädje i att äntligen ta det nederlaget. Vända på det och ge allt. På ett ställe.

, , ,