onsdag 12 januari 2011

Hjälpförslag

Många gånger är Milla så förbannad att hon inte vet vad hon ska ta sig till. På sin mamma, sin mormor, lärarna och på kompisarna. Barnrumporna. Hon är arg för att de har det så bra. De har sina friska föräldrar men ändå klagar de. De fattar ingenting!
Gnäller för skitsaker. Som att de inte får de allra dyraste jeansen eller inte får gå på fester. Vad i helvete är det att gnälla över? tänker Milla då. Hon säger det aldrig till dem. Hon spelar med. Vill vara normal och likadan som de andra. Men det är hon inte. Hennes pappa är dödssjuk. Då blir man lite konstig. Speciellt om ens mamma också är sjuk. På sitt vis.

Det enda som spelar någon roll är om hennes pappa lever. Varje dag, varje minut, är Milla rädd för att det ska ringa från sjukhuset och någon läkare ska tala om att hennes pappa inte finns längre. I början när han blev sjuk tänkte hon på det hela tiden. Varje gång det ringer lyssnar hon extra vad det handlar om. I skolan försöker hon glömma men om det ringer till klassrummet så tror hon alltid att det är henne det gäller.

Mamma har försökt få henne att gå till skolans kurator. Du behöver någon att prata med, sa hon. Jaså, tänkte Milla, det gör jag? Varför då? Eftersom hon brukar försöka hålla mamma på bra humör går hon till slut med på det. Fast hon skäms. Hon tycker att klasskompisarna tittar konstigt på henne. De tycker att jag är knäpp, tänker hon när hon går över skolgården.

Kuratorn är en snäll dam med grått hår och glasögon. Hon heter Vera och pratar med låg röst. Frågar hur Milla har det i skolan och hemma. Vad fan tror du? vill hon skrika. Istället säger hon - Bra.

Hon har inte lust att prata. Vill inte berätta hur hon har det. Hur hon känner. Hon vet inte hur hon ska kunna det. Hur kan man förklara för någon att livet är jättekonstigt? Att man knappt vet hur det ska gå till att fortsätta leva. Jag har en pappa som ligger på sjukhus. Han har redan blivit dödförklarad flera gånger. Snart är det på riktigt. Läkarna säger att det är ett under att han levt så här länge. Alltså kommer han att dö snart. Frågan är bara – när?
Hur ska jag kunna säga till den här tanten att jag lever som på nålar hela tiden? Bara väntar. Väntar på ett dödsbesked.

Vera vill att Milla ska lära sig avslappningsövningar. Du behöver kunna slappna av, säger hon. Milla får lägga sig på en säng som står i ett hörn av rummet och kuratortanten sätter på ett kassettband med musik.
- Titta i taket. Där finns en röd prick. Ser du den?
- Mmm, säger Milla.
- Bra, koncentrera dig på den och bara lyssna på vad jag säger så ska de se att du snart slappnar av. Låt din kropp få vila. Bara titta på punkten och om du känner att du vill blunda så gör det. Du kan tänka på den röda punkten istället. Se den framför dig hela tiden.
Milla suckar inombords. Ligga här och glo på en röd jävla prick. Hur ska det kunna hjälpa mig? Jaja, bara att spela med så jag kommer härifrån.
Vera sänker rösten ännu mer och säger till Milla att slappna av i muskel efter muskel. Efter en stund känns det faktiskt ganska skönt. Musiken är lugnande och nästan sövande. Milla blundar. Hon tänker inte på pricken i taket. Istället funderar hon på vad hon ska säga till kompisarna när de undrar vad hon gjort här. Hon kommer inte att gå tillbaka hit. Mamma får säga vad hon vill.



,

8 kommentarer:

  1. Verkligen fint beskrivet bâde vad det gäller handling och känslor;Lycka till med att avsluta din bok.

    SvaraRadera
  2. Milla känns väldigt autentisk. Man vill hjälpa henne men det är nog ganska omöjligt.

    SvaraRadera
  3. hon känns verklig,kanske kan man om man försöker sätta ord på det man ser, en rädd tjej i tonåren utan tillit.Kanske

    SvaraRadera
  4. Ja, det känns som en mycket verklighetstrogen beskrivning av hur ett barn i Millas situation skulle reagera. Fin text, jag läser gärna mer!

    SvaraRadera
  5. Håller med samtliga. Känns också skriven för målgruppen runt Millas ålder, tonåringar. Bra fångat!

    SvaraRadera
  6. Kul att få läsa om Milla. Väldigt litterär text!

    SvaraRadera
  7. Håller med samtliga. Det känns som om du skapar en bild av henne, och jag vill läsa mer

    SvaraRadera
  8. Tack för alla uppmuntrande kommentarer! Milla är en del av mitt bokprojekt och troligen den det kommer att snurra kring så förhoppningsvis får ni läsa mer så småningom :-)

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!