tisdag 8 februari 2011

Med känslor

Det känns nu. Mer och annorlunda.
Jag har insett att du kommer att försvinna. Ganska snart.
Jag har vetat det hela tiden. Livet är så, det tar slut.
Min irritation och frustration har gömt allt annat bakom mörka skyar.
Nu skymtar det fram. Glimtar av medkänsla kikar mellan dimridåerna.
Något viskar att jag ska vara rädd om dig. Försonas.

Tårarna rinner på mina annars torra kinder. Hur ska jag kunna?
Hur ska jag närma mig utan att såra. Inte bli sårad. Inte mer.
Så mycket ont som redan tuggar på mina nerver. Idisslar.
Om och om igen.
Jag måste stänga mina öron. Slå igen porten.
Kanske att det går då. Om jag också silar bort.
Stänger ute och tar in. För att kunna lämna med dövat samvete.