tisdag 8 februari 2011

Med känslor

Det känns nu. Mer och annorlunda.
Jag har insett att du kommer att försvinna. Ganska snart.
Jag har vetat det hela tiden. Livet är så, det tar slut.
Min irritation och frustration har gömt allt annat bakom mörka skyar.
Nu skymtar det fram. Glimtar av medkänsla kikar mellan dimridåerna.
Något viskar att jag ska vara rädd om dig. Försonas.

Tårarna rinner på mina annars torra kinder. Hur ska jag kunna?
Hur ska jag närma mig utan att såra. Inte bli sårad. Inte mer.
Så mycket ont som redan tuggar på mina nerver. Idisslar.
Om och om igen.
Jag måste stänga mina öron. Slå igen porten.
Kanske att det går då. Om jag också silar bort.
Stänger ute och tar in. För att kunna lämna med dövat samvete.

10 kommentarer:

  1. Sorgtungt och vemodigt men samtidigt vacker. Fin balans. :)

    SvaraRadera
  2. Sorgligt. Tänk att det är så svårt att lämna

    SvaraRadera
  3. Gillar speciellt raden med idissling. Gôtt att du är tillbaka.

    SvaraRadera
  4. Vackert skrivet i något som gör ont.

    (Ser att det är under etiketten Skrivpuff...
    Kommenterar ändå).


    /Marie

    SvaraRadera
  5. Tack för grattiset ;). Det är tungt att hinna här med! Heltidsjobb som kräver alldeles för lång pendlingstid och studier på Poppius samt rehabiliteringsträning 5 dagar i veckan tar all min vakna tid. Skriver mina puffar på vägen till jobbet vid femsnåret och resten vid fikat vid niotiden om jag inte hinner färdigt. Prioritera din skrivtid heter det. Skulle vilja ha mera tid men det finns inte. Vill ha tid med min flickvän också, stor prio :). Ja ja...inte lätt. Kom igen när du kan. Ser fram emot det :) kram

    SvaraRadera
  6. En så fin beskrivning av den svåra stunden. Om att stå där, veta, att "Ska jag förlåta, försonas, då ska jag göra det nu. Annars..."

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!