tisdag 13 september 2011

Minnas är att finnas

Eller är det så att det räcker med att finnas? Om du minns mer, finns du mer då?

De stunder när det blixtrar till och du är som vanligt. När du är närvarande. Då är du. Men finns gör du hela tiden, kära mamma. Bara lite mer borta andra gånger. Fast ändå på plats. I rummet men inte där.
Vet inte vem som är mest förvirrad just nu. Du eller jag.

Vet däremot att jag är belåten med att du låter mig hjälpa dig. Äntligen tar du emot och ber om hjälp. Din resa mot utredning har startat. Tack för att jag får följa med.


4 kommentarer:

  1. Gillar de inledande frågorna. Välkommen tillbaka!

    SvaraRadera
  2. Välkommen tillbaka. Fin text.

    SvaraRadera
  3. Vackert och så sorgligt.
    Känner igen och ändå inte.

    Varm innerlig kram!

    SvaraRadera

Vill du lämna ett bevis på att du varit här och läst vad jag skrivit? Vad kul, gör gärna det!